”Lucia är död” av Katarina Wennstam är den tredje delen i serien ”Sekelskiftesmorden”. Den första delen (Döda kvinnor förlåter inte) kom 2023 och andra delen (Död mans kvinna) 2024. Med tanke på cliffhangern med vilken ”Lucia är död” slutar, kan jag gissa att det kommer en fjärde del under 2026.
Mord, frigörelse och rörelse mot nya tider
I ”Lucia är död” fortsätter vi följa de lite omaka vännerna Olga, Fredrika, Hildur och Edit som tillsammans råkar på döda kvinnor i tid och otid. Sekelskiftets Stockholm var onekligen inte ett lätt eller säkert ställe att bo på, särskilt inte för kvinnor, det blir väldigt tydligt när man läser Wennstams böcker. Och jag tror på allt hon skriver, för Wennstam har en sann fingertoppskänsla för research och korrekta historiska detaljer. I ”Lucia är död” försvinner Skansens Lucia och hittas snart med halsen avskuren. Men vem är det som ligger bakom mordet? Och varför?
Karaktärerna djupnar
Det märks att vi börjar lära känna Olga, Fredrika, Hildur och Edit lite mer på djupet nu än vad vi tidigare gjort. Deras personligheter blir allt mer tydliga, och det är inte alltid jag som läsare älskar dem. Jag tycker alla var rätt lätta att tycka om i de två första böckerna, men nu i tredje boken tycker jag att Fredrika ofta är olidligt självgod, Olga onödigt konservativ och Hildur barnsligt naiv. Det är nog egentligen bara Edit jag tycker om helt utan reservationer. För mig är det här inte något problem. Tvärtom. Jag uppskattar att de börjar få ett djup och att de inte tecknas som hundra procent genommysiga hela tiden.
Tempot är lite lägre i ”Lucia är död” än i de två första böckerna, tycker jag. Jag tror att detta beror på att mer utrymme helt enkelt ges till denna karaktärsutveckling. Det känns naturligt. När man har fyra huvudpersoner tar det såklart en del utrymme när de alla ska få röra sig framåt i sina respektive liv längs med Stockholms gator.
Stockholm är den femte huvudpersonen
Stockholm får också ta mycket plats och det är onekligen så att Stockholm är den femte huvudpersonen i ”Sekelskiftesmorden”. Som Stockholmare är det en riktig gåva att få lära känna sekelskiftets huvudstad genom Wennstams berättande. Vad härligt det är att få uppleva utgivningen av Wennstams böcker jämte utgivningen av Ruth Kvarnström Jones serie ”Stockholms pärlor”. Kvarnström Jones böcker utspelar sig lite längre fram, en bit in på 1900-talet, men de kompletterar varandra på ett helt otroligt sätt och är man intresserad av Stockholms kvinnohistoria, tycker jag man ska unna sig båda dessa serier. Mycket välskrivna, välresearchade och lärorika. Jag längtar redan efter kommande böcker i båda dessa serier.
