”Solroshuset” utspelar sig i Tyskland under andra världskriget. Men berättelsens ramar etableras 60 år senare, strax efter millennieskiftet, i USA. Allina är då en åldrad kvinna, som börjar berätta för sin dotter Katrine om vad hon var med om under kriget. Boken fokuserar främst på Allinas berättelse från 30- och 40-talet, men ibland bryts den av med nedslag i hur Katrine tar emot sin mammas historia.
Allina växer upp hos sin faster och farbror, ett liv som är idylliskt fram till att Hitler tar makten och börjar piska upp ett judehat hos den tyska befolkningen. När Allinas farbror blir sjuk bestämmer han att det är dags för henne att få höra sanningen om sitt judiska påbrå. Efter hans död går händelseutvecklingen snabbt. Under en natt förlora Allina allt, och tvingas bort till Heim Hochland för att arbeta. Det visar sig vara en barnfabrik, nazisternas försök att bygga upp ett stort och perfekt ariskt folk. Något som får ödesdigra konsekvenser för barnen som föds inom vad som blir känt som Lebensbornprogrammet.
”Solhuset” lutar lite väl mycket åt fiktion
Jag läser gärna böcker som utspelar sig under andra världskriget eller med förintelsen i fokus. Dessa brukar för det mesta antingen vara fiktiva, eller bygga på verkliga händelser. ”Solroshuset” är en slags mix, med lutning åt det fiktiva. Att lyfta Nazitysklands Lebernsbornprogram i en tid där rasism ökar känns relevant. Många känner troligen inte till att programmet existerade, trots att många barn som föddes inom det är vi liv än idag.
Författaren anger i slutordet att berättelsens ramar bygger på sådant hon läst och efterforskat. Det omfattar bland annat vad som pågick på Heim Hochland, som fanns på riktigt. Men karaktärerna är helt påhittade. Och det är där det är något som skaver. För min upplevelse är att när Allegri fyller ut fakta med fiktion, så väljer hon den förskönande vägen. Det blir särskilt tydligt i bokens andra halva, där historisk fiktion övergår till romance. Varning för spoilers härnäst.
Suddiga gränser mellan hemsk historia och het romance
Det skaver i mig när den snyggaste nazisten (bisarr ordföljd) inte bara har judiskt påbrå i hemlighet. Han jobbar dessutom för motståndsrörelsen. Och när barn inte lever upp till förväntningarna inom Lebernsbornprogrammet blev de i verkligheten mördade. Men i boken startar Allina och Karl ett program för att rehabilitera och rädda dem. Några sådana ansträngningar finns enligt författaren själv inte dokumenterat historiskt.
”Solroshuset” är en fantasi om hur man önskar att det varit. Jag ser att det ibland rekommenderas för de som gäller att läsa historisk fiktion. Men jag skulle säga att det är precis tvärtom. Har man förförståelse om Nazityskland och Lebensbornprogrammet så tillför inte boken så mycket. Om man däremot ser ”Solroshuset” som en ingång till något man inte känner till, och är med på att berättelsens har fantasins premisser, så finns det ett underhållningsvärde i läsningen.
Boken är lite ojämn, men det finns något där som ändå inledningsvis fångar intresset. Jag rycks med emotionellt ibland. Och första halvan, som fokuserar mer på Lebensborn-programmet och vad som händer där, är en lovande start. Men den andra halvan av boken skiftar fokus, och lämnar faktisk historia bakom sig. Där tappar jag intresset. Och själv föredrar jag nog ändå mina romantiska kärlekshistorier med långa, mäktiga, stiliga män som faller handlöst för den utsatta, skadade kvinnan med trasig bakgrund (och sedan uppstår en mäktig sexuell spänning mellan dem) när hjälten inte är en barnamördande nazist.
