Jag grät mig själv till sömns på soffan igår. Det kan bara innebära en sak: jag hade läste klart ”En vild mörk kust” av Charlotte McConaghy. Det är bara en handfull författare som får mig att gråta så kraftigt att texten jag läser, eller försöker att läsa, blir så suddig att jag måste ta en paus för att torka ögonen och lugna ned mig. En av dessa författare är just Charlotte McConaghy. Att läka en kropp och rädda en värld Hur läker man en kropp, och ett hjärta, som gått sönder? Hur helar man en värld som snart inte har…