Rätt och fel är ett tema i Markus Hegers liv. Efter att ha misslyckats först inom militären, och därefter i utbildningen till polis, driver han nu Norges mest populära true crime podd; Krimpodden. Från sin husbil skildrar han verkliga händelser, letar upp personerna som var där och försöka rota fram de faktiska omständigheterna under vilka några av Norges mest ökända brott ägde rum. Något han har en personlig erfarenhet av från barndomen.
”Skriket ingen hörde” var tänkt att bli Markus Hegers podd om Leah Forsberg, som för femton år sedan försvann från Fagernes på väg till skolan. Hon var bara sju år gammal. Hennes kropp blir aldrig upphittad, men hennes pappa blir ändå dömd för mordet på henne. Händelseutvecklingar i modern tid drar tillbaka Markus in i det fall han bedömt som lönlöst att rota mer i. Ännu en ung kvinna försvinner. Samtidigt som nya pålitliga källor dyker upp och säger sig ha information som ställer allt i Leah Forsbergs fall på sin ända. Markus Heger återupptar ”Skriket ingen hörde” och börjar sin jakt på svar och återupprättelse.
Klassisk spänningsroman med moderna inslag
Jørn Lier Horst och Jan-Erik Fjell är var för sig framgångsrika kriminalförfattare. Med ”Skriket” slår de sig samman för att bygga upp en ny serie böcker som följer Markus Heger. Det är intressant att se hur podden blivit ett allt vanligare inslag spänningsromaner. Har poddaren rentutav blivit den nya journalisten i deckare? Det fungerar i alla fall väldigt väl. Precis som journalisten har poddaren en möjlighet att befinna sig på plats där det händer. De kan ha kontakt med allmänheten på ett sätt som möjliggör för andra att höra av sig med tips. Och de har precis rätt ingång för att få berörda att öppna upp och prata. På sätt och vis känns det mer modernt, och mindre uttjatat som koncept, än den rotande reportern .
Något annat som känns modernt i ”Skriket”, är hur terapi är beskrivet i en positiv vinkel. Just huvudkaraktärer i deckare är ju ofta plågade på ett eller annat sätt, något de konsekvent vägrar ta itu med. Istället brukar de supa, bli aggressiva eller bara sakta falla sönder inombords. Markus Heger har initialt en liknande inställning, för han har minnen som plågar honom svårt. Men hans vän insisterar på att han bör prata med någon. Det känns som en frisk fläkt att i en traditionellt hård och känslokall värld läsa om män som uppmuntrar män till att besöka en psykolog.
”Skriket” kollrar bort mig helt
Det är dessa fräscha inslag som får ”Skriket” att sticka ut i sin genre, även om berättelsen i sig följer det klassiska formatet. Men det som verkligen gör boken till bra läsning för den som gillare deckare är hur välkonstruerade berättelsen är. Jag är inte nödvändigtvis den som först listar ut vem mördaren är, fast lite koll brukar jag ändå ha. Men Fjell och Horst kollrar bort mig helt. Och det handlar inte om att läsaren blir lurad att tro att det är X som är skurken fast det egentligen är Y. ”Skriket ” är fullproppad med potentiella gärningsmän. Det finns så många att misstänka att jag hela tiden hoppar mellan alternativen. Minst en gång blir jag så bortfintad att det nästan är pinsamt att erkänna.
Att ”Skriket” är första delen i en planerad serie böcker om Markus Heger blir framför allt tydligt i epilogen. Ett grepp jag personligen tycker är lite tröttsamt. Jag föredrar att bygga upp läslust för en andra del baserat på att den första var bra, snarare än att på andra boken subtils inleds på den första sista sidor. Med det sagt, så vill jag gärna läsa mer om Markus Heger.
