”Mordet vid World’s End” är en historisk deckare. Året är 1910. Platsen är World’s End i Cornwall, vid Englands kust mot Atlanten. Runt om i världen sprids en oro över Halleys komet, som obönhörligen närmar sig jorden. Är det världens undergång som väntar? På Tithe Hall har greve Stockingham-Welt samlat sina anhöriga och tjänstefolket. Han är förbered på det värsta, och har bunkrat och preparerat för alla faror som kometen kan föra med sig. Vad han däremot inte förberett sig på, är ett dolt hot som redan lurar i huset.
Stephen Pike är nyanställd betjänt på Tithe Hall. Hans förflutna håller han helst för sig själv. Därför protesterar han inte när hans första uppgift blir den som ingen annan anställd mäktar med, att ta hand om grevens ålderstigna gammelmoster Miss Decima Stockingham. Hon som får alla pigorna att gråta, svär värre än en borstbindare och kastar tallrikar och böcker omkring sig. Men det är varken kometen eller Miss Decimas beteende som utlöser kaos på Tithe Hall. Redan dagen efter Stephens ankomst överträffas de båda av att greven hittas död inne på sitt förseglade kontor. Miss Decima älskar en bra gåta, och Stephen dras snabbt in i brottslösandet som ett försök att rentvå sitt eget namn.
Ross Montgomery blåser en frisk fläkt in i den klassiska, historiska deckaren
Ross Montgomery var ett för mig okänt namn, men han har en lång historik av barnböcker bakom sig. ”Mordet vid World’s End” är hans första roman för vuxna, och jag måste säga att jag tycker att han lyckas med bravur. Det faktum att han tidigare skrivit för en yngre målgrupp märks av ibland, alltid på ett positivt sätt. Framför allt i humorn, som verkligen känns pigg och ung. (Bara titeln är ju skojig, med sin dubbla betydelse!)
Men Montgomerys stora styrka tycker jag är kombinationen av världsbyggande och klurig handling. Visserligen finns World’s End på riktigt, även om orten är mest känd under namnet Land’s End. Och år 1910 i Storbritannien är ju en plats både i världen och tiden. Det finns många referenser till då aktuella händelser, såsom upptrappningen inför första världskriget. Men det är ändå något speciellt med hur tydligt och detaljerat Montogomery målar upp Tithe Hall, omgivningarna runt omkring och människorna inuti herrgården.
”Mordet vid World’s End” gör mig omedelbart sugen på att läsa mer om Stephen och Miss Decima
Jag älskar en bok som inleds med hjälpmedel för mig som läsare. ”Mordet vid World’s End” inkluderar både ett släktträd, som jag flitigt refererar till i början av boken, och en ritning över Tithe Hall med alla dess rum och dolda gångar och trappor. Jag älskar också hur boken är skriven. Här finns inga onödiga cliffhangers, ingen fakta som undanhålls läsaren. Jag får tillgång till ledtrådar och insikt i motiv i samma takt som Miss Decima och Stephen. Och Ross Montogomery har verkligen fått till en deckare som överraskar mig flera gånger om. Upplägget känns klassiskt, tänk Agatha Christies Hercule Poirot, men mycket mer modernt och faktiskt mer sympatiskt också, trots att det utspelar sig mer än hundra år bakåt i tiden.
Läsningen var underhållande från första till sista sidan. Jag blev förvånad när jag insåg att jag närmade mig slutet, så uppslukad och inne i Montogomerys värld var jag att jag inte förstått hur många sidor som passerat. Ytterligare ett tecken på hur mysig jag tyckte att ”Mordet vid World’s End” var, är att jag blev upplivad snarare än förtretad när jag insåg att detta är första delen i en planerad serie böcker. Jag känner att jag faktiskt innerligt ser fram emot att se vad Miss Decima och Stephen tar sig an härnäst. Till dess uppmanar jag alla som gillar en klassisk historisk deckare att plocka upp ”Mordet vid World’s End”.
