Fyra nio år gamla pojkar försvinner från sina familjer under loppet av några dagar runt Valborg. Alla är bosatta i Stockholm men i övrigt är de gemensamma nämnarna få. Förtvivlade familjer vill att allt ska göras för att barnen ska återfinnas, och fallet hamnar på kriminalinspektör Defne Isiks bord.
Defne föredrar att sköta sitt arbete på egen hand. Och sedan hennes kriminelle bror Benji försvann har jobbet blivit hennes allt. Ytterst motvilligt låter hon sig bli hopparad med den nya kollegan Joel Andreasson, som har en bakgrund inom militären. Nu ligger det på dem att lösa fallet, och efter några dagar inträffar också en sorts upplösning. Men frågetecknen kring barnens försvinnande hänger kvar. Defne börjar ana att det finns underliggande, okända motiv till deras bortförande.
”Få dem att lyda” är en riktig bladvändare
”Få dem att lyda” är en tät deckare, faktisk en riktig bladvändare. Fallet i sig är spännande, och det blir alltid extra nervigt när det är barn inblandade tycker jag. Men jag uppskattar också hur de utredande poliserna verkligen får rota sig fram till en upplösning. Här serveras inga ledtrådar på silverfat. De Geer är inte rädd för att skildra de delar av polisarbetet som innebär att man måste nöta sig fram till ett genombrott. Det ger boken ett extra uns av realism.
Jag är också mycket förtjust i karaktärerna, särskilt Defne Isik som är den som vi får komma närmast under läsningen. Visst. Det är ju en klyscha att poliskaraktärer i en bok alltid ska ha ett mörker i sitt privatliv, men återigen känns det trovärdigt. ”Få dem att lyda” bjuder också på en lagom mängd twistar, på ett sätt som känns äkta men ändå överraskar. I slutet skäms jag lite över att jag inte förmått knyta ihop trådarna på egen hand, men det bjöd samtidigt på dramatisk läsning fram till sista sidorna.
Mitt främsta pet peeve med deckare just nu, är att de avslutas med inledningen till nästa bok. Jag har noll och intet emot att läsa mer om Defne Isik, tvärtom, Nina De Geer har till fullo vunnit mig som fan. Men jag önskar att ”Få dem att lyda” hade kunnat få stå helt på egna ben. En cliffhanger på den absolut sista sidan känns inte alls nödvändigt. De Geer har redan fångat mig, jag kommer garanterat kasta mig över nästa bok i serien ändå.
