Låt oss inleda med att ta ett djupt andetag. ”Slutet skriver sig självt” av Evelyn Clarke har många olika lager. Egentligen handlar det inte om metafiktion, men ibland är det lätt att för en stund blanda ihop korten. Det blir så när man läser en bok om ett gäng författare som tävlar om att skriva en bok. ”Slutet skriver sig självt” börjar med att sex inte så framgångsrika författare blir kallade till en helg hos Arthur Fletch, i hans slottsliknande hem på en privat ö utanför Skottland. Fletch är en av världens bäst säljande deckarförfattare. Han har fått det erkännande och den ekonomiska framgång som de kämpande författarna bara kan drömma om.
Väl framme på ön visar sig drömmen vara närmre än någonsin. Arthur Fletch är död. På plats finns istället hans agent och hans redaktör. Och helgen är inte till för umgänge, utan för en skrivtävling. De sex författarna har tre dygn på sig att färdigställa Fletchs sista, oavslutade bok. Den som blir utsedd till vinnare kommer bli rikligt belönad, med en stor summa pengar och ett lukrativt bokkontrakt. Det här är ett tillfälle de sex deltagarna bara kommer få en gång i livet. Nu står allt på spel.
”Slutet skriver sig självt” börjar som en sorts bok och slutar som en annan
Att ”Slutet skriver sig självt” känns lite meta byggs ytterligare på av det faktum att Evelyn Clarke inte är en riktig person. Utan en pseudonym, för författarduon V. E. Schwab och Victoria Clarke. I boken finns nämligen också en författarduo som skriver under gemensamt namn. Även om den utgörs av de gifta paret Malcolm och Sienna. De övriga fyra författarna på plats rookien Cate, romanceförfattaren Priscilla, YA-författare Millie, sci-fi författaren Jaxon och skräckförfattaren Kenzo. Boken hoppar mellan de olika personernas perspektiv, vilket gör att man hinner lära känna de flesta relativt bra innan handlingens tempo höjs.
”Slutet skriver sig självt” är typen av bok där man inte riktigt kan lita på någon eller något. Inte ens på vilken sorts bok det är man läser. Initialt tycker jag att det är riktigt spännande att hoppa mellan de olika perspektiven. Bit för bit förstår man varför de olika författarna befinner sig på ön, och vad som driver dem. Jag börjar gissa vem av dem jag tror kan vinna skrivtävlingen. Men sen tillförs fler element till berättelsen. Vips är det en deckare man läser, och snart börjar man misstänka alla och ingen.
Lite spretigt men ändå ganska underhållande
Greppet med ett antal människor isolerad på en ö är en klassiker. Flera gånger blir jag påmind om Agatha Christies ”Och så var de bara en”. Men ju mer tillvriden handlingen blir, desto mer tappar jag närheten till den. När karaktärer jag hunnit knyta an till försvinner så märker jag att jag inte bryr mig lika mycket om hur allt ska lösa sig i slutet. Och när slutet faktiskt kommer, så vet jag inte riktigt om jag köper det. Ibland blir det lite tvära kast mellan scener och karaktärer som känns realistiska och väl utmejslade, och sådana som känns mycket mer som schabloner. Vissa förvecklingar går att se på en mils avstånd, vilket visserligen gör att de kvarstående överraskningarna verkligen överraskar.
I mitt tycke så håller inte ”Slutet skriver sig självt” inte riktigt hela vägen. Den faller ironiskt nog på sitt slut. Eller snarare på den andra halvan och på hur de lösa tråden blir ihopknutna Men samtidigt bjöd boken på bra läsunderhållning på vägen dit. Jag är inte insatt i författarvärlden men det känns som det finns många, ofta rätt bitska kommentarer om hur förlag, agenter och hela branschen fungerar och interagerar. Inte sällan på författarens bekostnad.
Deckare? Samhällskritik? Metafiktion? ”Slutet skriver sig självt” vill mycket, men slutresultatet blir lite spretigt.
