Annie är höggravid. ”Tilt” tar vid den första dagen på hennes föräldraledighet. Och det är nu hon äntligen ska ta tag i saker, förbereda sig inför det kommande barnet. Högt på listan står ett besök på IKEA, för att köpa en spjälsäng. Annies man, Dom, ska jobba på cafét där han är motvilligt anställd medan han vägrar ge upp hoppet om en karriär som skådespelare. Det var så de träffade varandra. Dom blev castad att spela en roll efter att Annie vunnit en tävling att få sitt manus uppsatt på en riktig teater. Men Annie har behövt låta förnuftet segra. Livet som pjäsförfattare är satt på vänt, troligen för alltid. Istället jobbat hon på ett kontor i Portland. Det är hennes inkomst (och hälsoförsäkring, detta är ju USA trots allt) som håller den blivande familjen flytande.
Boken börjar med Annies besök på IKEA. Hon är varm. Hon är obekväm i sin egen kropp. Och hon längtar efter en kanelbulle. Hennes irritation vet inga gränser när hon inser att spjälsängen hon slutligen bestämt sig för inte finns på sin plats på plocklagret. Precis när hon hunnit gå en anställd på nerverna över detta börjar marken skaka. Tunga paket med möbler faller mot marken. Människor blir omkullkastade, damm fyller luften. En kraftig jordbävning drabbar inte bara Portland, utan hela Nordamerikas nordvästra kust.
”Tilt” är en fiktiv roman som skildrar ett verkligt framtidsscenario
”Tilt” är Emma Pattees första roman. Hon arbetar som journalist, med inriktning på klimatet, och det märker man av. Det här är en bok med stark grund i verkligheten. Inte för att någon stor jordbävning ägt rum i Washington och Oregon den senaste tiden. Men det är bara en tidsfråga. Vad som på engelska kallas för ”the Cascadia Earthquake” är en jordbävning med potentiellt katastrofal följd för det område av USA och Kanada som brukar gå under namnet ”the pacific Northwest”. Enligt forskning är det 37% risk att den inträffar inom de närmsta femtio åren. Pattees mål med boken är att skildringen av jordbävningens effekt ska vara så verklighetstrogen som möjligt.
”Tilt” följer Annie genom jordbävningen och det första dygnet efter den, när hon försöker komma på hur hon ska hitta sin man mitt i all död och kaos. Men vartannat kapitel utgörs av tillbakablickar på Annies liv. Den första är från sjutton år tidigare. Sedan räknar tiden ner tills då och nu möts i bokens allra sista kapitel. På så sätt får läsaren lära känna Annie samtidigt som vi följer hennes kamp när överlevnadsinstinkterna kickar in.
Stor igenkänning för den som någon gång varit gravid
”Tilt” är en väldigt filmisk bok. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den faktiskt blir filmatiserad. Jag uppskattar särskilt hur skickligt Pattee balanserar mellan att nämna lagom detaljer för att man ska kunna se miljöer och händelser framför sig, samtidigt som hon lämnar utrymme för att låta den egna fantasin sätta ihop en tydligare bild. Det är inte ofta jag kan ”se” en bok framför mig så tydligt som jag kan när jag läser ”Tilt”.
Eftersom jag själv har fyra barn så är igenkänningen ofta stor. Annies inre monolog, vilket ofta är en dialog till den ofödda bebisen som hon kallar Bean, är lätt att relatera till. Graviditeten är inte ljuvligt sockersöt. Och att i vecka 37 vara med om en jordbävning beskriv som en precis så jävlig situation som man kan tänka sig att det skulle vara. ”Tilt” växlar skickligt mellan tragedi och komedi. Det finns scener som får hjärtat att värka av smärta, och andra moment som bjuder på stor humor. Men ett svart stråk av sorg och oro är nästan alltid närvarande.
”Tilt” imponerar på feministen i mig
Som en person som verkligen gillar böcker och filmer som handlar om naturkatastrofer och apokalyptiska scenarios så uppskattar jag så mycket att ”Tilt” följer en kvinna. Ofta är det rådiga män som har fått huvudrollen när världen är på väg att gå under. Men Annie är inte bara en kvinna, hon är en blivande mamma. Och hon tillåts vara det, bete sig som det. Hon stoppas inte in i en traditionellt manlig roll, men det gör henne varken mindre rådig eller mindre kapabel. Det påminner mig faktiskt om vad Reese Witherspoon sa i ett tal om hur less hon är på filmmanus som alla innehåller samma fråga:
I dread reading scripts that have no women involved in their creation because inevitably I get to that part where the girl turns to the guy, and she says, ”What do we do now?!” Do you know any woman in any crisis situation who has absolutely no idea what to do? I mean, don’t they tell people in crisis, even children, ”If you’re in trouble, talk to a woman.” It’s ridiculous that a woman wouldn’t know what to do. – Reese Witherspoon
Den frågan ställs inte i ”Tilt”. Annie vet vad hon måste göra. Och hon möter andra kvinnor, många av dem mammor, som är precis lika kapabla och drivna. Ingen jordbävning kan stoppa dem från att finna sina barn, återförena sina familjer, hitta tillbaka hem. ”Tilt” är en bok jag får kämpa för att lägga ifrån mig. Det är först på de allra sista sidorna som min febriga besatthet vid den här boken lägger sig lite. Nog borde jag sett det komma, Tjechovs pistol och så vidare, men jag hade gärna sett ett lite annorlunda slut. Samtidigt är det mycket annat med ”Tilt” som går långt bort från de ofta lyckligt tillrättalagda katastroffilmerna som vevas på bio. Såhär, eller värre, kommer det bli. Precis som Annie vet vi det ju egentligen redan nu, innan det sker.
