”Porträtt av en hungrig flicka” av Inger Edelfeldt var en roman jag kastade mig över när den släpptes alldeles lagom till Halloween. Vampyrberättelser är ju, som ni vet, ett av mina specialintressen. Att det kommer svenska vampyrnoveller tillhör ju dessutom inte vanligheterna.
Ger upp på kärleken – möter en vampyr
IsaBell har lämnat sina hopplösa romansförsök bakom sig och satsar helt på livet som antikhandlare. När hon köper en märklig målning dras hon oväntat ut mot ett övergivet torp djupt inne i skogen och in i en relation som måste hållas dold. Kan det vara kärleken som äntligen hittat henne? Kanske, men det är en förbjuden, mörk och skavande sorts närhet, född ur två människor som bär mer på sina axlar än de borde. Och IsaBells nya sambo-ish är dessutom inte en alldeles vanlig person. Han är vampyr. Som tur är klarar han sig på förvånansvärt små mängder människoblod. Tur för Isabell. Eller?
Vampyrer och deras hangarounds
När man har läst många vampyrromaner och sett många serier och filmer, har man mött nästan alla sorters vampyrer. Och alla sorters vampyr-hangarounds. I Buffy och vampyrerna är det vampyrdråparen själv som blir kär i en vampyr, True Blood har en hel klubbscen för fangbangers. I Twilight och Vampire diaires är det gymnasietjejerna. Det är lite ovanligare med en helt vuxen kvinna, och jag uppskattar det. Även om IsaBell ibland känns lite naiv och omogen, så är hon vuxen. Eftersom även vi vuxna kan vara naiva och omogna ibland, kanske särskilt när det gäller kärlek, accepterar jag att IsaBell är det. Hon åker runt i sin camper van i jakt på antikviteter till butiken hon driver med sin, i hennes ögon, hopplösa bror.
Krypande stämning utan att vara läskig
”Porträtt av en hungrig flicka” är en snabbläst roman. Men den har en stämning som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den är obehaglig utan att vara läskig, vilket kanske handlar om att jag upplever IsaBell som en ganska isolerad person? Edelfeldt är en otrolig författare och i ”Porträtt av en hungrig flicka” lyckas hon verkligen väva en dimma av osäkerhet, obehag och mystik.
Man brukar säga att vampyrromanen alltid speglar samtiden och att vampyren används som ett verktyg för att hantera och diskutera saker samhället upplever hotfulla. I ”Porträtt av en hungrig flicka” får jag en tryckande känsla av ensamhet. Ensamhet, isolering och att stå lite utanför samhället. Är det verkligen självvalt eller är det IsaBell som intalar sig att ensamheten är självvald som en copingstrategi? Är ensamhet och isolering det som skrämmer oss just nu? Eller finns det en liten del av oss som längtar efter att kunna skärma av världen mer effektivt? ”Porträtt av en hungrig flicka” av Inger Edelfeldt lämnar mig med en hel del frågor. Inte om boken, men om hur vi som samhälle egentligen mår.
