”Den försvunna förmögenheten” är Richard Osmans femte bok om Torsdagsmordklubben. Bokserien inleds med just ”Torsdagsmordklubben”. Den följdes upp med ”Mannen som dog två gånger”, ”Kulan som inte träffade” och ”Den sista djävulen att dö”. Alla böcker följer främst kvartetten pensionärer, Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim, som från seniorboendet Coopers Chase löser mord, och även en del andra brott. Vid det här laget har även ett brett bibliotek av sidokaraktärer byggs upp, boken bjuder på många kära återseenden.
”Den försvunna förmögenheten” inleds med att Joyce dotter Joanna gifter sig. På bröllopsfesten söker hennes nyblivne makes best man upp Elizabeth för att be om hjälp. Någon försöker döda honom. Och han har förstått att om det finns några som kan hjälpa honom, så är det Torsdagsmordklubben. Men därefter tar händelseförvecklingarna fart. Gänget kastas in i en kapplöpning, både mot tiden och en okänd skurk, för att komma åt koden som ger tillgång till en ofattbart stor förmögenhet. Stor nog för att bra människor ska börja ta riktigt dåliga beslut.
Osmans persongalleri är så bra att böckerna knappt behöver sina mordfall
Jämfört med de tidigare böckerna i Torsdagsmordklubben-serien, så tycker jag att ”Den försvunna förmögenheten” har det svagaste slutet. Jag vill nästan be om ursäkt för att jag skriver det. Men det ska tilläggas, att den känslan uppstår precis när jag slagit ihop boken. Fram till dess, varenda sida jag bläddrat mig igenom, har varit ren och skär njutning. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Och nu i efterhand, några dagar efter att jag läste ut boken, känner jag mig fortfarande som invaggad i Osmans trygga, mysiga, roliga, spännande och ibland sorgliga värld.
Som man brukar säga, det är inte målet utan vägen dit som är mödan värd. På den punkten är Richard Osman briljant, som alltid. Faktum är att jag skulle läsa bok efter bok om livet i Coopers Chase även om ingen någonsin dog. Kanske behöver Joyce klura ut vem det inte är som gillar hennes tårta? Hur ska Ron förhålla sig till sin allt bräckligare kropp? Kan Ibrahim leda sig själv till insikt lika väl som han kan när han håller terapeutiska samtal med andra? Eller varför inte bara Elizabeths bitska slutledningsförmåga i egentligen vilken situation som helst.
”Den försvunna förmögenheten” gör bara att man vill ha ännu mer av Torsdagsmordklubben
Ja, även gängets helt mordfria vardag skulle vara fullt tillräckligt för att min uppmärksamhet inte bara ska fångas utan förbli som uppslukad fram till sista ordet på sista sidan. Återkommande teman som vänskap och att åldras är vad som fyller Osmans böcker med liv. Det är inte mordfallen utan allt där emellan som gör karaktärerna så otroliga kära för mig som läsare. Jag vet att det är fiktivt. Men det känns som att jag sitter där med dem och äter lunch, dricker en kopp te eller tar bussen ner till byn. Precis som efter förra titeln i serien, får också ”Den försvunna förmögenheten” mig att känna att jag knappt kan vänta till nästa bok om Torsdagsmordklubben.
Och skulle det dröja till dess, kan vi ju under tiden hoppas på en uppföljare till Richard Osmans bok ”Vi löser mord”, den första i en ny serie Amy Wheeler och hennes svärfar Steve Wheeler.
