Jag vill inte säga att jag var skeptisk mot ”Liken vi begravde” av Lina Wolff. Men jag minns när jag försökte läsa ”De polyglotta älskarna” samma år som Wolff vann Augustpriset för den. Jag tyckte den var svårläst. Så även om baksidetexten på ”Liken vi begravde” verkligen tilltalade mig, tänkte jag att det kanske skulle vara ännu en bok jag inte riktigt skulle förstå. Så fel jag hade. Ibland är det så att ett författarskap slår an på olika sätt hos en som läsare beroende på vart i livet man befinner sig. Jag tror jag går in i en Lina Wolff-era nu.
”Liken vi begravde” tar oss till djupaste Skåne
I ”Liken vi begravde” följer vi systrarna Jolly och Peggy, två fosterbarn som växer upp i en liten by någonstans i det skånska mörkret (google säger att det är Hörby). Det är en deppig håla som, enligt flickornas fostermor, befolkas av idel pedofiler och idioter. I byn samexisterar skvaller, gamla sägner och en brutalitet som går i arv. Peggy riktar blicken bortåt, mot böckerna och drömmen om en man och ett barn. Jolly har däremot inga direkta framtidsdrömmar, utan försöker istället förstå miljön som format dem båda. Jolly är berättarrösten, det är genom hennes penna vi möter mörkret, men också humor i byn som kanske är Hörby.
Misär och humor på en och samma gång
Samtidigt som jag började närma mig slutet av ”Liken vi begravde” såg jag ett inlägg på instagram där någon skrev att hen var tvungen att lägga boken åt sidan just nu på grund av den totala misären som skildras. Och ja, det är mycket misär i ”Liken vi begravde”. Men mitt i all misär (varning för våldtäkt, barnmord, mord, blod, rasism, psykisk misshandel, ofrivillig barnlöshet, föräldralösa barn, ett fosterbarnssystem som haltar och så vidare) finns det också humor. Faktum är att jag rätt ofta skrattar åt Wolffs nattsvarta och råa humor flera gånger under min läsning.
Jag blir faktiskt så uppslukad av Jollys berättelse att jag omöjligt kan lägga från mig boken. Det slutar med att jag växlar mellan att läsa den i läsplatta, på mobilen, i tryckt form och lyssnar på den som ljudbok. Vart format har sin tid: ljudbok på promenader och när jag städar, pappersbok när jag sitter bekvämt i soffan, läsplatta när jag ligger i sängen och mobilen när jag… pudrar näsan. Jag vill helt enkelt inte pausa från den.
Likheter med Kristof?
I Aftonbladets recension gjordes vissa liknelser med Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” och nog finns det en del gemensamma nämnare. Det skruvade samhället, den råa brutaliteten, en viss osentimental inställning till svåra händelser och hur persongalleriet ständig böjer och bänder på moralen efter eget tycke och smak. Men även om ”Den stora skrivboken” är en utmärkt bok och en av mina största läsupplevelser genom tiderna, är det också en på många sätt ganska svårläst bok. Det upplever jag inte att ”Liken vi begravde” är, och kanske är det just humorn som är den avgörande skillnaden. Ja tillsammans med det faktum att ”Liken vi begravde” har ett slut som faktiskt går att förstå. Jag är fortfarande inte säker på om jag helt förstod vad som faktiskt hände i ”Den stora skrivboken”.
Andra Augustpriset för Lina Wolff
”Liken vi begravde” är den andra boken som Lina Wolff tilldelats Augustpriset för, och jag förstår varför. Hennes språk välslipat som en dyr kniv men lyckas också bli lite skitigt med hjälp av den råa humorn. Jag blir besvärad, äcklad, arg och road om vartannat. Ett välförtjänt Augustpris och ett författarskap att imponeras och inspireras av. Köp den i julklapp till någon som gillar riktigt bra böcker, och glöm inte att läsa den du också.
