”Det yttersta hemligheten” är Dan Browns sjätte bok om Robert Langdon, Harvard-professorn specialiserad på religiös symbolik. Den här gången befinner sig Langdon i Prag. Han har blivit inbjuden till Katherine Solomons föreläsning. Katherine är en framstående forskare inom noetisk vetenskap, men också Langdons alldeles nya kärlek. Morgonen efter föreläsningen skyndar Langdon iväg till ett badhus för att upprätthålla sin rutin att inleda dagen med att simma. Men han längtar hela tiden tillbaka till sängen där Katherine väntar på honom.
Men dagen tar en tvärt vändning, och Langdon kan inte fjärma sig från tanken om att det finns övernaturliga inslag i det hela. Ett brutalt mord väcker honom från nyförälskelsen. Nu måste han försöka förstå hur pusselbitarna hänger ihop. Men en sak är säker. Katherine Solomons nyss inlämnade bokmanus, en bok som säga kunna förändra mänskligheten, verkar vara katalysatorn.
Robert Langdon är på äventyr utan läsaren
”Den yttersta hemligheten” har ett upplägg som på många sätt liknar hur Dan Brown skrivit sina tidigare böcker. Med en skillnad, den här gången funkar det inte. ”Da Vinci-koden” blev en modern klassiker för att Brown tog läsaren med på ett äventyr. Hela tiden hade man andan i halsen, hela tiden lurade en twist bakom hörnet, hela tiden dök det upp nya ledtrådar att klura på. ”Den yttersta hemligheten” försöker sig också på samma höga tempo. Men under ytan finns det väldigt lite innehåll som verkligen fångar.
Värst av allt tycker jag är att Dan Brown inte betror sina egna läsare med historien han berättar. Nästan varje kapitel avslutas med en cliffhanger, ofta av typen att karaktärerna har fått reda på något viktigt. Någon har lämnat en lapp. Det som står där ändrar allt. Men vad det står?Det avslöjas inte för läsaren förrän några kapitel längre fram. Greppet används troligen för att bygga upp spänning. Men det enda som byggs upp inom mig är frustration.
”Den yttersta hemligheten” väljer noetiken som sitt kulturella och vetenskapliga spår. Det står sig inte lika starkt som konst- och religionsspåret i ”Da Vinci-koden”. Visst finns här intressanta idéer, men det presenteras på ett sätt som snarare får mig att vilja skumma texten än att fördjupa mig i fakta. Det är nog också en bidragande faktor till att boken känns för lång. De sista hundra sidorna läser jag bara för att få svar på mina frågor, men jag har vid det laget i stort sett helt tappat intresset för vad som leder mig dit. För istället för att ”Den yttersta hemligheten” tar mig med på ett äventyr, känns det som att jag fått stå oinvigd på sidan av medan Robert Langdon far fram genom ett snötäckt Prag.
