”Det yttersta hemligheten” är Dan Browns sjätte bok om Robert Langdon, Harvard-professorn specialiserad på religiös symbolik. Den här gången befinner sig Langdon i Prag. Han har blivit inbjuden till Katherine Solomons föreläsning. Katherine är en framstående forskare inom noetisk vetenskap, men också Langdons alldeles nya kärlek. Morgonen efter föreläsningen skyndar Langdon iväg till ett badhus för att upprätthålla sin rutin att inleda dagen med att simma. Men han längtar hela tiden tillbaka till sängen där Katherine väntar på honom.
Men dagen tar en tvärt vändning, och Langdon kan inte fjärma sig från tanken om att det finns övernaturliga inslag i det hela. Ett brutalt mord väcker honom från nyförälskelsen. Nu måste han försöka förstå hur pusselbitarna hänger ihop. Men en sak är säker. Katherine Solomons nyss inlämnade bokmanus, en bok som säga kunna förändra mänskligheten, verkar vara katalysatorn.
Robert Langdon är på äventyr utan läsaren
”Den yttersta hemligheten” har ett upplägg som på många sätt liknar hur Dan Brown skrivit sina tidigare böcker. Med en skillnad, den här gången funkar det inte. ”Da Vinci-koden” blev en modern klassiker för att Brown tog läsaren med på ett äventyr. Hela tiden hade man andan i halsen, hela tiden lurade en twist bakom hörnet, hela tiden dök det upp nya ledtrådar att klura på. ”Den yttersta hemligheten” försöker sig också på samma höga tempo. Men under ytan finns det väldigt lite innehåll som verkligen fångar.
Värst av allt tycker jag är att Dan Brown inte betror sina egna läsare med historien han berättar. Nästan varje kapitel avslutas med en cliffhanger, ofta av typen att karaktärerna har fått reda på något viktigt. Någon har lämnat en lapp. Det som står där ändrar allt. Men vad det står?Det avslöjas inte för läsaren förrän några kapitel längre fram. Greppet används troligen för att bygga upp spänning. Men det enda som byggs upp inom mig är frustration.
”Den yttersta hemligheten” väljer noetiken som sitt kulturella och vetenskapliga spår. Det står sig inte lika starkt som konst- och religionsspåret i ”Da Vinci-koden”. Visst finns här intressanta idéer, men det presenteras på ett sätt som snarare får mig att vilja skumma texten än att fördjupa mig i fakta. Det är nog också en bidragande faktor till att boken känns för lång. De sista hundra sidorna läser jag bara för att få svar på mina frågor, men jag har vid det laget i stort sett helt tappat intresset för vad som leder mig dit. För istället för att ”Den yttersta hemligheten” tar mig med på ett äventyr, känns det som att jag fått stå oinvigd på sidan av medan Robert Langdon far fram genom ett snötäckt Prag.
Håller med i allt!!
Tyvärr håller jag med det mesta. Cliffhangers per reagerade jag faktiskt inte på, men det stämmer ju. Precis som speaker rösten i TV dokumentären om Oak Island; varje gång de hittar en artefakt av något slag, så hissar berättarrösten upp det som om de hittat The Holy Grail…
Inledande kapitel kände jag inte igen Langdon, han beter sig mer som en nervös skolpojke på dejt med en äldre Lärarinna. Bitvis känns historien som om det här är den första boken om Langdon och hans expertisämne kommer inte riktigt till sin spets. Jag upplever det som om Dan Brown hade kunnat introducera en helt ny hjälte, men bestämt sig för att använda Langdon för att läsaren ska känna sig mer bekväm.
Det blir FÖR mycket tragglande av forskning och forskningstermer, så att även jag skummar igenom de flesta förklaringarna.
Grundstommen är dock faktiskt rätt spännande, men blir lite för långtråkig ju längre historien sträcker sig.
Slutklämmen är inte ett lika stort jaså, som i den senaste böckerna, men lite besviken blir jag ändå. Betyget 5 av 10 står sig rätt bra.
Tyvärr håller jag med det mesta. Cliffhangers per sida reagerade jag faktiskt inte på, men det stämmer ju. Precis som speaker rösten i TV dokumentären om Oak Island; varje gång de hittar en artefakt av något slag, så hissar berättarrösten upp det som om de hittat The Holy Grail…
Inledande kapitel kände jag inte igen Langdon, han beter sig mer som en nervös skolpojke på dejt med en äldre Lärarinna. Bitvis känns historien som om det här är den första boken om Langdon och hans expertisämne kommer inte riktigt till sin spets. Jag upplever det som om Dan Brown hade kunnat introducera en helt ny hjälte, men bestämt sig för att använda Langdon för att läsaren ska känna sig mer bekväm.
Det blir FÖR mycket tragglande av forskning och forskningstermer, så att även jag skummar igenom de flesta förklaringarna.
Grundstommen är dock faktiskt rätt spännande, men blir lite för långtråkig ju längre historien sträcker sig.
Slutklämmen är inte ett lika stort jaså, som i de senaste böckerna, men lite besviken blir jag ändå. Betyget 5 av 10 står sig rätt bra.
Dan Brownes närapå unika förmåga att hålla spänningen vid liv drunknar tyvärr i evinnerliga haranger av vetenskapliga begrepp . Dessa upprepas dessutom otaliga gånger vilket gör att berättelsen hela tiden tappar tempo. Synd och onödigt! En fängslande story som tyvärr sjabblas bort.
Jag tycker att boken var bra och gav en del intressanta uppslag om Prag, dess historia, byggnader, sevärdheter etc.
Jag håller med om att boken tappar i tempo pga av alla cliffhangers som får hela berättelsen att halta något.
Ang de vetenskapliga utläggen, ja de är något för långa men boken presenterar en fantastisk ide om det mänskliga medvetandet och förklarar en del hur hjärnan fungerar vilket är intressant att fundera kring.
Boken är något ojämn i sin kvalitet. Stundtals väldigt spännande och dramatisk. Stundtals väldigt intressant rent vetenskapligt och däremellan framstår boken som en tonårsroman.
Betyg: svag 4a i en femgradig skala.