”Artens överlevnad” av Lydia Sandgren

Att ”Artens överlevnad” av Lydia Sandgren skulle bli nominerad till Augustpriset kändes givet nästan direkt när jag började läsa den. Jag var ungefär halvvägs genom boken när nomineringarna presenterades och kunde då nicka förnumstigt och instämma att ja det är den sannerligen värd. Sedan läste jag klart boken… och det är en sorg att den är slut. Sandgren har skapat en värld som jag gärna vill vandra runt i nästan hur länge som helst. Tur är väl det, när antalet sidor är 777 stycken.

Maffigt romanbygge som imponerar

Det är dumt att haka upp sig på antalet sidor, och jag undrar om inte Sandgren i varje intervju få nicka jakande när journalisten säger: det är en lång bok. Även jag, när jag träffade Sandgren i september på en AW som Bookie höll i, berättade för henne att det är en lång bok. Som om hon inte redan visste det. Jag brukar ducka så här långa böcker. Det beror främst på att jag inte litar på min egna förmåga att hålla mig fokuserad så pass lång tid som det tar för mig att läsa så kallade tegelstenar. Jag förstår naturligtvis att jag går miste om många utomordentliga läsupplevelser genom denna diskriminering så när jag fick ”Artens överlevnad” signerad, bestämde jag mig för att göra ett undantag. Undantaget fick ske medelst ljudbok, så jag kunde växelläsa andra böcker samtidigt.

Ett oväntat erbjudande öppnar upp en ny värld

När läraren och författaren Karl Hillberg hösten 2021 får ett oväntat erbjudande om att skriva en biografi över en berömd italiensk dirigent tackar han ja – uppdragsgivaren är dirigentens änka, och projektet verkar både hedrande och spännande. Men snart visar det sig att det förflutna han ska skildra är lika dimhöljt som mannen själv. Vem är det egentligen Karl skriver för, och vem är det han skriver om? När en annan biografiförfattare plötsligt verkar ligga steget före, börjar Karl ifrågasätta varför änkan egentligen anlitat honom, och varför hon inte berättar om den andra biografiförfattaren.

”Artens överlevnad” är en sann episk roman

Jag är så imponerad av detta romanbygge. Ni vet hur man brukar kasta sig med begreppet ”episk roman”? ”Artens överlevnad” är just en episk roman. En episk roman är en berättelse med stort omfång, både i tid, plats och perspektiv. Den skildrar ofta flera livsöden, generationer eller samhällsförändringar, och väver samman det personliga med det historiska. Det är ett storslaget berättande och Sandgren tar sig an denna storslagenhet på ett sätt som känns så självklar.

Genom Karls biograferande av Enzo Viero lär vi känna Alice, änkan som anlitat Karl. Alice, född Hedström och medan Karls bok måhända handlar om Enzo, handlar ”Artens överlevnad” om Alice och hennes liv. Och vilket liv. Från 70-talets Göteborg och Alices studier i litteraturvetenskap, där hon genom pojkvännen Erik kommer i kontakt med intellektuella sällskap och antiimperialistiska boendekollektiv, till den tid hon ska komma att delvis bo i just USA då Enzo står på toppen av sin långa karriär.

Bok som får mig att känna mig smart

Det slår mig flera gånger hur otroligt smart Lydia Sandgren måste vara och vilken skicklig researcher hon är. Ett tydligt tema i ”Artens överlevnad” är utbildning, och jag känner mig faktiskt lite mer bildad när jag är klar med boken än vad jag gjorde mig innan. Genom det rika persongalleriet möter vi studier och utbildning på flera olika sätt: genom Kalles kompis Mischa som är inne på sitt tionde år på psykologprogrammet (en utbildning som ”bara” är fem år lång) – inte för att han är dum, tvärtom faktiskt. Mischa är skitsmart, men drar ändå ut på sina studier i det oändliga. Man skulle kunna tro att han älskar akademin, men det gör han inte. Han föraktar den, precis på samma sätt som Alice pompösa ungdomsvän Gunnar Bagge gör.

Personligen både hatar och älskar jag den akademiska världen, och ”Artens överlevnad” får mig att skrocka förtjust rätt många gånger, särskilt i just betraktelsen av universitetsvärlden.

Några trådar lämnas lösa – och jag älskar det

Det finns något rofyllt i att Sandgren tar stor plats med sina enorma romaner. Världar tillåts expandera så mycket att jag som läsare känner mig som en del av dem. Kanske är det just därför som jag känner sorg när jag når slutet av ”Artens överlevnad”. Jag hade gärna stannat kvar på obestämd tid, fått veta hur Kalles bok tas emot, vad som händer med Alice och vad som egentligen hände mellan Alice och Adrian.

Jag läste att någon tycker det finns för många lösa trådar i ”Artens överlevnad”. Nog finns det vissa lösa trådar, men inte fler lösa trådar än vad livet på det stora hela brukar innehålla – för vad är väl livet om inte just en härva av lösa trådar? Alla trådar knyts sannerligen inte ihop bortom litteraturens värld, så varför är vi så besatta av att trådar inom litteraturen inte får lämnas lösa? Vissa saker lämnas outtalade i ”Artens överlevnad”, och jag känner mig faktiskt helt nöjd med det.