När en grafisk roman blir Augustnominerad, ja då ser jag till att läsa den omedelbums. Linda Spåmans ”Ett år av apokalyptiskt tänkande” är en rörande skildring av en dotter och hennes relation till sin pappa som får diagnosen ALS och bestämmer att han inte längre vill leva.
Den sista färden – både innan och efter döden
Vi möter Linda i en båt på floden Styx. Floden Styx är en underjordisk flod i grekisk mytologi som fungerar som gräns mellan livets och dödens riken. Över denna flod transporterar färjkarlen Charon de dödas själar till dödsriket. Men det är inte Linda som har dött, det är hennes pappa. Linda är inte riktigt redo att släppa taget om honom än. Färjkarlen, eller om det är Döden, låter henne åka med. Tillsammans pratar de om Lindas sorg, skuld och dåliga samvete, men också om hennes kärlek till pappan.
En vårdapparat som inte lyssnar
Parallellt med resan över Styx, får vi följa hur pappan får sin diagnos och hur snabbt hans kropp sviker honom. Hur han ber om att få dö, men att vården inte vill lyssna och inte vill förstå. Om han vill dö, ja då räknas han som suicidal. Då ska han skjutsas till psykaktuen och få rätt hjälp så att han vill fortsätta leva. Trots att han har en degenerativ sjukdom som i hans fall har ett oerhört snabbt förlopp och tveklöst kommer leda till döden. Linda Spåman lyfter frågan om aktiv dödshjälp och faktiskt lyckats avdramatisera önskan om att få dö på sina egna villkor. Det är svårt att prata om detta, men Spåman gör det på ett så nära och intimt sätt att det inte går att vända bort blicken. Jag sitter där med Linda på pappans sängkant. Känner hans frustration, ilska och sorg. Vill också hjälpa honom.
Ett konstnärskap att njuta av
Linda Spåman har en unik konstnärlig stil som jag är mycket förtjust i sedan tidigare (läs om hennes bok ”Handbok för unga häxor” här). Döden är ofta närvarande i Spåmans konst och den är så klart extra tydligt i ”Ett år av apokalyptiskt tänkande”. Det är sorgligt, men det är inte bara sorgligt. Ångesten innehåller glimtar av både humor och humör och samtalen med färjkarlen/döden, särskilt när den döda pappan på färden mot dödsriket öppnar ena ögat och säger till Linda att ”så där var det ju inte alls det”. Det är visserligen Lindas sida av berättelsen och det apokalyptiska året, men hon står inte helt outmanad i hur hon väljer att berätta den och det är faktiskt väldigt fint.
Jag är så glad att jag kastade mig in på bibliotekets hemsida och reserverade denna i samma stund som nomineringarna till Augustpriset offentliggjordes. Jag brukar undvika just sjukdomsskildringar på grund av min egna ångest, men ”Ett år av apokalyptiskt tänkande” är värd att läsa ändå. Gör det du också!
