”En ganska ond man” inleds när Nils Leopold är nära botten. Men han har sakta sjunkit i sju långa år. Med följden att han helt tappat greppet om hur djupt in i mörkret han befinner sig. Hans liv var ju nära på perfekt. Nils var en hyllad dramatiker vars verk sattes upp på Dramaten. Han hade Tove vid sin sida, och kärleken till henne hade tagit honom med storm. När hon något år in i relationen blir gravid så känns det skrämmande. Men för Toves skulle vill Nils kasta sig in i det okända nya livet som föräldraskapet utgör.
Men det stannar inte där. Tove, som ständigt är på väg mot en ny dröm, lyckas även övertyga Nils om att de ska köpa en båt. En skruttig sak som ligger förtöjd vid Strandvägen, ett stenkast från Djurgårdsbron. Där vill hon att de skapa sig ett hem ombord. Hela livet leder mot en drömtillvaro. Men precis när lyckan kulminerar i att Tove föder parets son, tar mörkret vid när hon strax efter förlossningen avlider. I sin chock och förtvivlan tappar Nils greppet om livet. Följden blir att hans pappa tar över vårdnaden av barnet. Nils fastnar i ett mentalt ingemansland han inte kan lämna. Eller kanske inte vill lämna? Inte förrän omständigheter leder till att han träffar ännu en ny psykolog. Den här gången är det något i terapisamtalen som slår an en ton hos Nils.
Många lager av sorg på sorg
Jag tycker om när det är sorgligt. Och vad är mer hjärtekrossande än en kvinna som ger liv samtidigt som hon förlorar sitt eget? Jag känner tårarna tränga fram under ögonlocken bara av att tänka på Toves sista stund i livet. Svag i sjukhussängen med bilden av Nils som håller deras nyfödda bebis i famnen framför sig.
”En ganska ond man” är bokens titel. Det är också hur Nils ser på sig själv efter att hans misslyckats med att hålla ihop när hela hans tillvaro krossats i småbitar. För det sorgliga slutar inte med Toves död. Det fortsätter i hur Nils misslyckas med att gå vidare, eller ens med att upprätthålla sitt miserabla nu. Och det återberättas i tillbakablickar till Nils barndomen. Och till den dåvarande och nuvarande relationen med hans otillgängliga men samtidigt domderande far.
Med ”En ganska ond man” bjuder Muhr på en riktig känslostorm
Men från första sidan, redan innan sorgen slagit över en, så skymtar man en ljusning vid horisonten. Jag tror faktiskt aldrig jag har läst en så deppig bok som ändå är så upplyftande rakt igenom. Det är den sköra, men i ”En ganska ond man” så lyckade, kombinationen som gör att jag faller hårt. Det är en balanskonst att kunna skriva så hjärteskärande samtidigt som Nils inre, bittra monolog är så rolig att man brister ut i skratt innan tårarna från scenen innan ens hunnit torka på kinderna. De tvära kasten mellan förtvivlan och hopp är så välformulerade att man inte kan göra annat än uppslukas.
Jag hade inga förväntningarna på ”En ganska ond man”. Hade ingen uppfattning om författaren Robin Muhr, som jobbar som manusförfattare, regissör, producent och skådespelare. Men nästa bok som Muhr ger ut kommer vara obligatorisk läsning för mig. Det är inte ofta som debuter på svenska gör ett sådant intryck på mig som ”En ganska ond man” har gjort. Bravo!
Den här recensionen gör i alla fall mig glad.