”Tvättbjörnarnas stad” av Fabian Göranson är den första delen av en planerad serie om tre böcker om Klara. Boken är dessutom nominerad till Augustprisets ”Årets svenska barn- och ungdomsbok”.
Boken handlar om Klara, en ensam ung flicka som hamnat lite i skymundan både i hemmet och i skolan. Hennes pappa är sjuk och familjen har det knapert, vilket inte underlättar för Klaras sökande efter någonstans att passa in. Vid ett besök inne i stan med hennes mamma stöter Klara på två barn, klädda i tvättbjörnsdräkter. De verkar leva ett helt annan sorts liv. Klara känner sig dragen till de vilda tvättbjörnarna.
En kväll kommer Klaras storebror på besök i hemmet. Han är som uppslukad av sin arbetsgivare doktor Nuragen och dennes idéer om en modernare stad. Med sig till middagen har han kollegan Viktoria. Men när hennes bror avslöjar att han ska gifta sig med Viktoria, blir Klara besviken på hur han lämnat henne och hennes föräldrar bakom sig så snabbt. Ett gräl uppstår. I efterdyningar av det hör Klara att hennes mamma och bror pratar om att skicka henne till doktor Nuragens och teknokraternas internatskola. Men det är det sista Klara vill. I stället bestämmer hon sig för att söka upp tvättbjörnarna.
Fantastiska illustrationer rika på retrofuturism
”Tvättbjörnarnas stad” är, som alltid när det gäller Fabian Göransson, fantastiskt rik i sina illustrationer. Får man mersmak, så bör man inte missa hans serie historieböcker för barn – ”Sveriges fantastiska historia”. Mängden detaljer är imponerande. Bilderna fungerar både som en tidsresa som för läsaren till Klaras tid, men skapar också skickligt en stämning. Man känner mörkret, huttrar av kylan. Och man rycker till när Klara tillrättvisas av sin mor på ett sätt som inte går an år 2025. Det här är bilder som både barn och vuxna har svårt att se sig mätta på.
Men själva berättelsen ledde i min familj till en lite mer kluven respons. Jag läste ”Tvättbjörnarnas stad” för mina två yngsta barn, som då precis skulle fylla 8 respektive 11 år. Och boken funkar bra för högläsning, vilket inte alla böcker för åldersgruppen gör. Men min känsla är att det finns något nostalgiskt över berättelsen, som gick över mina barns huvuden.
Berättelsen om Klara skulle jag tidsmässigt placera någonstans på mitten av 1900-talet. I det inkluderar jag också sci-fi-inslagen, där de märkliga uppfinningarna och mystiska fenomenen också känns som något som stämmer bättre in på en äldre generations syn på framtiden. Mina barn klickade inte med det. De har inga kopplingar till retrofuturism och verkade inte heller lockas av drömmen om att som barn leva vilt på Stockholms bakgator. När ”Tvättbjörnarnas stad” är utläst så är de nöjda med läsupplevelsen, men frågar inte efter nästa del. Tvärtom hur de reagerat på Fabian Göransons historieböcker, som de villigt skulle ge upp skärmtid för. Så kanske passar boken om Klara bäst för lite äldre barn? Eller kanske snarare är ”Tvättbjörnarnas stad” en bok för det lilla barnet inom oss vuxna.
