”Mor är ingen häxa” av Olov Svedelid ska vara en klassiker när det kommer till böcker om de svenska häxprocesserna. Jag som tycker jag börjar bli rätt välbevandrad i genren, hade faktiskt inte hört talas om den alls innan den dök upp på litteraturlistan till en kurs jag läste i somras. Det gjorde mig förstås både nyfiken och en smula skeptisk. Hur bra kan en ”klassiker” vara, om den helt lyckats undgå mitt radar?
Lättläst klassiker
Redan efter några sidor började jag ana varför den fortfarande nämns i sammanhang där häxprocesserna diskuteras. Med ett språk som är både förhållandevis tillgängligt och allvarstyngt, och med en berättelse som faktiskt lyckas ta sig in under huden, återberättar Svedelid inte bara ett historiskt skeende. Han vill att vi ska känna allt genom elvaårige Anders, vars mamma pekas ut som häxa. Och det tycker jag han lyckas fint med.
”Mor är ingen häxa” av Olov Svedelid är en ungdomsbok skriven 1979. Den utspelar sig i 1600-talets Sverige, under den tid då häxprocesserna rasade som värst. Huvudpersonen, elvaårige Anders, lever ett stillsamt liv med sin mor i en liten by. Plötsligt börjar ett rykte om att hon skulle vara häxa spridas. Händelserna tar snabbt en mörk vändning när byns fruktan och vidskepelse får fäste. Det som först verkade mest vara viskningar förvandlas nästan omgående till en livsfarlig anklagelse. Genom Anders får vi följa hur rättsosäkerhet, hysteri och kollektiv rädsla kan slita sönder en människas liv. Och hur svårt det är att stå emot när hela samhället bestämt sig för att peka ut en syndabock.
Svedelid väver ihop historiska fakta med en personlig och gripande berättelse. Detta gör att boken fungerar både som en spännande roman och som en inkännande skildring av en mörk del av Sveriges historia.
Obehaglig skildring genom ett barns ögon
Häxprocesserna har skildrats genom många böcker genom åren, både riktade så väl mot yngre som äldre läsare. ”Mor är ingen häxa” är en tunn och ganska snabbläst liten bok. Behållningen för mig ligger mycket i att den berättas utifrån ett barns perspektiv. Jag har själv en tolvåring, och det ska erkännas att ”Mor är ingen häxa” gav mig lite magont på vissa ställen. Tanken på att min tolvåring plötsligt skulle stå helt utan vuxet skydd, som Anders gör, nej men det är ju en en rakt igenom vidrig tanke.
Åldern på boken märks
Hade den här boken blivit en klassiker om den släpptes idag? Nja, det är väl tveksamt va? Språket är ganska stelt och ålderdomligt. Den har snart 50 år på nacken och det märks. Naturligtvis känns språket ännu lite stelare eftersom boken är skriven på ett sätt som jag antar ska spegla tiden då den utspelar sig. Men har man ett särintresse för häxprocesser, vilket jag ju har, då är detta helt klart en klassiker värd att läsa.
