”Flyga drake” gavs först ut år 2003. Det är tjugotvå år sedan. Jag minns hur hyllad den blev och hur snacket bara blev större efter att den några år senare hade filmpremiär. Idel lovord, idel recensioner om hur tagen man blir av handlingen. Hur berättelsen kommer stanna med en länge. Jag förstod att jag antagligen också verkligen skulle tycka om att läsa ”Flyga drake”. Men ändå tog det över två decennier innan jag gjorde slag i saken
Och vad kan jag säga? Annat än: de hade rätt. Alla hade rätt. Jag borde läst den för länge sedan. Så om någon skulle snubbla över min mycket sena recension av ”Flyga drake” så är mitt enda budskap detta: Har du någon gång tänkt att du borde läsa den, så ta itu med det nu. Du kommer inte ångra dig. Inte för att det är en lätt och upplyftande läsning. För det är det verkligen inte. Utan för att det är en berättelse som inte går att värja sig för, och som man därför – verkligen – kommer bära med sig länge.
Tragisk berättelse om två vänner i 70-talets Afghanistan
Amir och Hassan växer upp tillsammans i ett Afghanistan som är präglat av frihet och utveckling. De har ännu inte sett krigets fasor trasa sönder landet som en biblisk farsot. De är tighta, så tighta som två vänner bara kan bli. Samtidigt är de inte samma. Amirs pappa är en välbeställd och framgångsrik affärsman, och Amir åker bil till skolan varje morgon. Hassan är enda sonen till familjens tjänare, och den som bäddar Amirs säng och gör hans morgonte. Men ibland existerar de ändå under nästan lika villkor. Som när lokalsamhället arrangerar tävlingar i drakflygning. Amir och Hassan är ett oslagbart team. Amir styr sin drake till att övervinna alla andra. Och ingen kan som Hassan springa i precis rätt riktning för att ärofyllt fånga den sista draken att bli besegrad.
Men så kommer oroligheterna närmre. Amir och hans pappa flyr till Kalifornien, medan Hassan och hans far bli kvar i Afghanistan. Tiden går. Åren passerar. Amir är en vuxen man när talibanerna tar över makten. Han börjar fundera över vad det blev av hans närmaste vän Hassan. När omständigheterna tvingar Amir att återvända till sitt hemland efter den långa frånvaron blir han konfronterad av sina gamla minnen.
När man läst ”Flyga drake” glömmer man den aldrig
Vad är det som gör ”Flyga drake” till en så otroligt gripande bok? Det vore lätt att säga att det är allt hemskt som händer i den. För listan kan göras lång. Och mycket är så hemskt att jag får kämpa mot frestelsen att slå ihop boken och låtsas som att jag aldrig läst orden jag precis läste. Khaled Hosseini räds inte för att krossa sina läsares hjärtan, om och om igen.
Men jag tror inte jag skulle känna så starkt för allt hemskt som händer om inte karaktärerna var så otroligt välskrivna. I varje detalj som beskrivs byggs Amir, Hassan, deras fäder och andra för boken viktiga karaktärer upp på ett sätt som gör de ytterst mänskliga. Deras livsöden är inte bara något man läser om. Man lever med dem. Och just därför bryter man också ihop när Amir och Hassans liv tragiskt trasas sönder inför en. Det är stark läsning. Men framför allt behöver man vara stark för att kunna bära den upplevelse det är att läsa ”Flyga drake”.
