”Hemmet” av Mats Strandberg

Jag såg att Mats Strandberg skrev på instagram att 2025 har varit ketchupeffektens år. Dels släppte han romanen ”Musan” i början av sommaren. I september var det äntligen dags för serieversionen av romanen ”Färjan” på SVT. Och idag är det biopremiär av filmatiseringen av ”Hemmet”. Ketchupeffekt indeed.

I ”Hemmet” återvänder Joel till sin hemstad för att hjälpa sin mamma Monika, som drabbats av demens och ska flytta in på boendet Tallskuggan (redaktörens anmärkning: i filmen verkar man ha bytt namn på boendet). På Tallskuggan arbetar hans gamla vän Nina, som han inte haft kontakt med sedan tonåren. När Monikas beteende blir alltmer skrämmande, som om något annat tagit plats i henne, dras Joel och Nina in i något som rör sig bortom sjukdom och förlust. Är det demensen som får Monika att bete sig på det här sättet, eller är det något annat?

Demensboende med doldisgäst

I ”Hemmet”, som kom ut 2017, tar sig Strandberg an en sjukdom som leder fram till det läskigaste jag kan tänka mig: att tappa greppet om sina minnen och inte längre veta vem man är. I Joels fall (Hemmet berättas ur Joels synvinkel) börjar han misstänka att det är något annat som orsakar mammans snabba spiral ned i sjukdomen. För mig, som ett hardcore fan av Buffy the Vampire Slayer, är det ett bekant grepp. Jag tänker på när (spoiler alert om du inte sett Buffy, men ärligt talat, serien är så gammal att du får skylla dig själv lite) Buffys mamma blir sjuk och Buffy är övertygad om att det är något övernaturligt som ligger bakom hennes mammas hälsoproblem.

Läkarna hittar inga fel på Monika, ja utöver demensen då. Men snart är det inte bara Joels mamma som beter sig märkligt på hemmet. Kanske är det rentav något…demoniskt. Kanske hade Buffy rätt (om vi fortfarande befann oss i Buffyverse, vill säga)?

Vad är läskigast: demoner eller demens?

Strandberg bryr sig som alltid om sina karaktärer – de är levande, väl tecknade och dialogerna är perfekta. Men ”Hemmet” skrämmer mig inte på samma sätt som hans tidigare böcker. Kanske är han lite för varsam med sina figurer för att riktigt utsätta sina karaktärer för det allra mörkaste i ”Hemmet”? Jag hade gärna sett skräckvredet skruvas upp några steg till. Jag vill ha lite svårt att somna när jag är mitt i en skräckbok. Det har jag visserligen när jag läser ”Hemmet”, men det beror mest på att jag ligger och grubblar över demens. Men kanske är det helt enkelt så att demens är mer skrämmande än demoner? Demensen är the greater evil. Ja, eller så gör sig demoniska konvulsioner och kroppar som krampande kroppar som rör sig upp i en brygga allra bäst på film? Den som går och ser ”Hemmet” på bio får se!

Alldeles oavsett är ”Hemmet” fin läsning, även om det inte är den mest skräcktunga läsningen du kan göra. Det är ett ömt porträtt av en mamma, hennes minne som försvinner och hennes son, som kämpar för att rädda åtminstone en spillra av sin mor.