Tre månader efter att Elin lämnar sin man skjuter han ihjäl henne. Deras gemensamma, vuxna barn och stora delar av släkten bevittnar händelsen. Hennes bror, Niels Frank, är inte på plats just då. Men han har varit ett aktivt stöd för Elin innan och under separationen. När Elin dör börjar han omedelbart skriva ner allt som hänt.
”Fan ta dig” skildrar ungefär ett år. Den är inte skriven i klassisk dagboksstil, men följer en kronologisk axel. Boken inleds med ett sista gemensamt julfirande, och avslutas ungefär sexton månader senare med att domen faller. Frank skriver väldigt rättframt om hur han tar emot dödsbeskedet och hur sorgeprocessen ser ut, både för honom och för andra familjemedlemmar. Som läsare får vi en inblick i hur Elins liv ser ut den korta perioden mellan att hon efter trettio år av psykisk misshandel förmår lämna sin man, till att han tar mördar henne. Niels Frank skriver om hela rättsprocessen. Om sönernas försök att förlika sig med tanken på att deras pappa dödat deras mamma. Och om hur han själv sjunker djupt ned i en virvel av sorg och raseri.
”Fan ta dig” har ett tydligt manligt perspektiv
”Fan ta dig” är brutal och chockerande. Men ett av de avsnitt som får mig att stanna upp i läsningen var troligen inte avsett att fungera så. Drygt halvvägs genom boken går Niels Frank in på den generella förekomsten av våld i nära relationer. Han nämner lite statistik, och refererar till en artikelserie. Frank konstaterar att han inte visste att det i Danmark i genomsnitt sker i genomsnitt ett partnermord i månaden. Det han skriver om sin egen förförståelse i ämnet får mig att känna att män och kvinnor kanske lever i parallella universum ändå?
”Jag hade inte drömt om att mord i nära relationer någonsin skulle beröra mitt liv. Jag kände inte ens till begreppet. Och jag var inte medveten om att det finns grundläggande mönster som dessa mord följer och som vi kunde ha tjänat på att känna till.”
sida 251, ”Fan ta dig” av Niels Frank
Tänk att vara en vuxen man och inte känna till begreppet mord i nära relationer? Vilket privilegium. Att ha levt i nästan sextio år och aldrig behövt fundera på det. Det provocerar mig att ämnet blir viktigt för honom först när det berör honom. Innan dess har han lyckats leva livet med egenpåsatta skygglappar för något som halva jordens befolkning är skriande medvetna om. Vad är annars förklaringen till att jag, som helt saknar egna erfarenheter, inte blev förvånad av ett enda ord i ”Fan ta dig”. Jag och de flesta andra kvinnor jag känner vet redan detta. Hur vanligt förekommande våld och mord i nära relationer är. Att den farligaste perioden ofta är när kvinnan äntligen vågar, orka, kan försöka lämna sin partner. Och att samhället och rättsväsendet inte ens är nära till att utgöra det skydd och stöd de borde vara.
En bok som borde läsas av alla
Att män som grupp inte har kunskap om ämnet är en del av problemet. Särskilt som det är män som grupp som utför majoriteten av mord i nära relationer. Därför uppskattar jag att Niels Frank inte bara skriver ”Fan ta dig”, utan också är uppriktigt med sin synvinkel. Det är med rätta som han kritiserar hur lagens, polisens och domstolens passivitet är bidragande orsaker till Elins död. Allt ansvar ligger förstås på mördaren. Men Frank skyr inte från att skriva att det var mycket han kunde gjort annorlunda om han haft mer kunskap. Det kan inte vara en lätt insikt att varken bära på eller erkänna för andra.
På något sätt innebär Niels Frank tidigare okunskap i ämnet att boken blir ännu viktigare. Hans perspektiv gör att ”Fan ta dig” kommer passa utmärkt att läsa för alla de många andra (män) som inte heller vet. Det här är en gripande bok som tack vara den direkta tonen är mycket lätt att läsa. Mycket lätt att ta till sig. Och mycket svår att inte bli berörd av. Här finns en läxa att lära, för oss som individer och för samhället. Elins död saknar helt mening. Men ”Fan ta dig” är den typ av bok som skulle kunna göra skillnad.
