Andreas Ekström är allvarligt sjuk och måste genomgå en transplantation. Kanske är det för att distrahera tankarna. Kanske är det för att söka svar medan tid ännu finns. Eller kanske är det för att han påminns om döden. Men i sin väntan börjar han gräva sig bakåt i tiden, till sin bästa vän Henrik som dog en månad före sin tolfte födelsedag. Vad var det som hände?
När Andreas ställer sig den frågan är det inte för att han är ovetande om hur Henrik dog. Men nu vill han veta exakt hur förloppet såg ut. Han läser polisrapport och sjukjournal. Söker upp läkaren som förgäves försökte rädda Henriks liv. Talar med vittnen som var först på plats. Allt för att se om det går att hålla Henrik vid liv trots att mer än trettio år har passerat sedan han dog.
”Två pojkar” gör stort intryck på kort tid
Jag älskar den här boken. Jag har redan läst den två gånger. ”Två pojkar” är visserligen bara 136 sidor lång, så att läsa den tar inte särskilt mycket tid i anspråk. Den är också ganska luftigt skriven, om man fokuserar på hur sidorna ser ut. Om man däremot lägger tyngden vid innehåll och budskap så är ”Två pojkar” mycket kompakt läsning.
Andra gången jag läser ”Två pojkar” gör jag det i badet. Jag läser ofta i badet. Men det passar extra bra när jag bara kan låta tårarna droppa rakt ned i det sakta svalnande vattnet. Det här är en bok det inte går att värna sig från, man måste öppna hjärtat. Och ett öppet hjärta är ju på sätt och vis ett hjärta som gått itu, som är brustet. Men egentligen är det inte Henriks tragiska död som får mig att gråta. Det är den enorma mängden kärlek Andreas Ekström skildrar som gör det.
Sorg och sjukdom och så mycket kärlek
Alla känslor ges utrymme i ”Två pojkar”. Jag skrattar åt den vuxna Andreas förmåga att skildra vedervärdiga situationer hans sjukdom försätter honom i med så stor humor. Jag gråter över hur barnet Andreas måste hantera att halva hans värld försvinner när Henrik dör. Men på något sätt är det som att döden ställer kärleken på sin spets. Så mycket av det som skildras i ”Två pojkar” kan kokas ned till människor som älskar varandra.
Andreas Ekströms mamma som älskar honom så mycket att han måste anlita en spökspelare att logga in på hans Wordfeud-konto så att hon inte ska förstå (och oroa sig över) att det är transplantationsdags. Hans pappa som älskar vänskapen mellan Henrik och Andreas så mycket att kompisens stökigt slängda skor på hallgolvet inte är ett irritationsmoment utan ett kärleksbevis. ”Huset är fullt, det är snart middag. Min son har en vän.” – sida 85. Och Henriks mamma som älskar sin sons bästis så mycket att hon bara några dagar efter att ha förlorat halva sin familj skriver ett brev till Andreas om hur viktig han var för Henrik.
Och förstås Andreas själv, som älskade sin vän Henrik så mycket att han knappt fyrtio år sedan skriver en bok om honom. Delar sina minnen med oss läsare. Får oss att se de två pojkarna framför oss när de står och karvar i skolans staket med sina nyckelknippor. Får oss att förstå en förlust vi inte upplevt. Det är kärlek det.
