Någon annan som njöt i fulla drag av sommarvädret stora delar av Sverige hade under långhelgen som just passerat och vaknade till måndagsregnet och tänkte ”meh”? Då rekommenderar jag ””Babetta” av Nina Wähä för att slungas raka vägen tillbaka till en tryckande sommarhetta och häng runt en pool.
”Babetta” är något av en vattendelare har jag förstått. Mina tankar dras till den typ av berättelser som Sally Rooney skriver. Nu är ju även Sally Rooney en vattendelare, så det kanske inte säger så mycket. Så låt mig tala ur skägget på en gång: jag är väldigt förtjust i både Rooney och Wähä, och jag är därmed också väldigt förtjust i ”Babetta”.
I ”Babetta” möter vi Katja och Lou. Katja jobbar på kafé och läser filmvetenskap på universitetet. Hon har sökt doktorandprogrammet, men vet ännu inte om hon kommer få en plats. En sak vet hon däremot: hon tänker aldrig mer söka till scenskolan. Inför varje ny termin sökte hon, till slut till landets samtliga scenskolor. Varje gång har hon fått avslag. Hon är inte utan talang, det vet hon. Men hon vet också när det är dags att ge upp. Det var därför hon började plugga filmvetenskap istället. Lou, Katjas ungdomskompis, har det däremot gått bättre för.
Är drömlivet allt vad det verkar vara?
Lou hade en så kallad break out-roll i filmen Babetta direkt efter gymnasiet och blev med ens världskänd. Lou och Katja gick på teaterprogrammet tillsammans och ärligt talat var nog Katja lite bättre än Lou. I alla fall om man får tro Katja. Men hur pålitlig är egentligen Katja i sin roll som berättare? Lou bjuder Katja till huset där hon bor på Rivieran. Det är stort, lyxigt, har både pool, hushållerska och en PT som kommer med jämna mellanrum. Men det är inte Lous hus. Nog för att hon tjänat bra med pengar, men inte så bra. Huset tillhör hennes avsevärt mycket äldre sambo, en känd filmfotograf.
Det här är en bok som får mig att nästan fysiskt förnimma varma vinden, fötterna i poolen och den lite sura vinsmaken i munnen. Den lyckas erbjuda mig en del av en annan värld, samtidigt som jag också upplever den som lite klaustrofobisk. Lous liv som på papper verkar omfatta hela världen, känns instängt och kontrollerat, styrt av pengar och hur bilden av henne förmedlas utåt. Den eviga jakten på nästa film, nästa framgång. Det har gått några månader sedan jag läste ”Babetta” men ändå kan jag plötsligt upptäcka att jag mentalt befinner mig i utvalda scener: när de går på nattklubb.
Slutet är bokens stora vattendelare
Spoiler alert: Nu kommer det handla kort om slutet, som inte spoilar vad som händer, men ändå kan påverka din läsning. Läs på egen risk.
Som jag har förstått det, är det slutet av ”Babetta” som kanske är den främsta vattendelaren. Det finns nämligen två versioner. Personligen tyckte jag det var roligt. Jag kan själv välja vilket slut jag tror på. Jag kan till och med förkasta båda versionerna och skapa mitt eget slut.
För mig blir dessa två olika slut ytterligare en blinkning mot filmens värld, som är så närvarande genom hela boken. Många filmer filmas med två alternativa slut och sedan låter man en testpublik rösta om det föredragna. I ”Babetta” är min röst den enda som spelar roll, och jag älskar det. Jag tycker inte att alla böcker behöver eller ens bör ha ett slut där säcken knyts ihop till hundra procent. Det ger mig som läsare en liten chans att vara delaktig i berättandet. Jag tycker det är oerhört bjussigt av Wähä att låta mig bestämma hur boken egentligen slutar, och vad som händer sen. Alla författare vet att varje läsare kan tolka en bok på olika sätt. Det är läskigt. Så att öppna upp för ytterligare tolkningar på det här sättet är inget annat är generöst och faktiskt rätt modigt.
Babetta lämnar ett starkt intryck redan från början – stämningen är tät och nästan filmisk. Relationen mellan huvudpersonerna är både fascinerande och obehaglig, och gränsen mellan verklighet och illusion suddas gradvis ut. En psykologiskt intensiv roman som stannar kvar länge efter sista sidan.