Jag vet inte om jag inleder med en friskrivning eller blygsamt skryt, men Nina Wähä har varit min skrivhandledare på Skeppsholmens folkhögskola sedan höstterminen 2024. Det känns av någon anledning viktigt att inleda med det, dels för att det är lite nervöst att skriva om en bok som hon har skrivit. Och dels vill jag lägga korten på bordet utifall någon anser mig lite partisk. Det är jag säkert för det är svårt att inte vara det. Men min partiskhet när jag läser ”Major Virvelvind” av Nina Wähä ligger inte bara i att hon tryggt handlett mig i mitt skrivande, utan även i samtliga ämnen som ”Major Virvelvind” avhandlar: skrivande, styrkelyft och pappor.
Att bli bortvald av en förälder
I ”Major Virvelvind” är pappan Ninas egen. Han har varit en frånvarande far och just när Nina och pappan inleder några första trevande försök till att bygga en sorts relation går han bort. Det har gått dryga tjugo år sedan dess, men känslan av att ha blivit bortvald för en annan familj har aldrig lämnat henne. Egentligen skriver Nina på ett annat bokmanus, men har kört fast. Under ett träningspass med starka Clara berättar Nina om sin pappas bakgrund. Han har tydligen rånat en bank. Clara, som också skriver och gärna ägnar sig åt research, säger till Nina att detta måste hon undersöka vidare. Kanske för att undslippa manuset hon egentligen jobbar med, bestämmer Nina att ge sig själv 50 dagar att dyka ned i vad hon förmodar kommer vara ett kaninhål utan dess like. Snart har de 50 dagarna gått, men Nina dyker djupare. Det är egentligen inte tänkt att bli en bok, men när berättarjaget till slut skriver ut sin text, inser hon att det nog är en bok hon skrivit. Trots allt.
Igenkännelse för skilsmässogenerationens barn
Jag är glad att det blev en bok. Även om ramverket för boken är pappan och bankrånet, läser jag ”Major Virvelvind” framför allt som en berättelse om att ha blivit bortvald av en förälder. En uppgörelse med den eviga känslan av att ha blivit bortvald och inte ha bjudits tillträde till pappans nya liv och familj. Jag tittade nyligen på Nina Wähäs intervju i Babel från i höstas. Där pratar hon bland annat om att vår generation, Nina och jag är nära i ålder, är en generation vars föräldrar skilde sig i stor utsträckning. Hon sa att många nog kan relatera till att känna sig bortvald, även om avståndet till fadern inte är fullt lika avgrundsstort som det var mellan Nina och hennes far. Det tror jag också.
Kvinnor som tar plats
En annan sak som verkligen slog an hos mig, för att jag själv kan relatera till det, är det Nina skriver om att vara en person som gillar att synas och stå i centrum. Jag är en sådan person. Jag har alltid älskat att stå i centrum, att stå på scen, att spela i punk- och dödsmetallband och sticka ut i skolan genom kläder, hår och en viss attityd.
Även som vuxen älskar jag att stå i centrum, och medan detta var en egenskap jag inte reflekterade mycket över i mina tonår är det definitivt något jag tycker är lite jobbigt att dras med i vuxen ålder. En snart 50-årig kvinna som älskar uppmärksamhet? Varför är jag ens sådan här? Och då är det skönt att läsa om andra kvinnor som också gillar att höras, att synas. Och varför skulle vi inte göra det? Män behöver aldrig ursäkta att de gillar att stå i centrum. Jag tänker att vi kvinnor som gillar att höras och synas faktiskt behövs. Vi är en god balans.
En påminnelse om att inte förneka sig
Jag läser även det Wähä skriver om styrkelyft som ett sätt att ta plats som kvinna. Att bli stark, att våga gå till de gymmets fria vikter på egen hand, att träna för att ge hjärnan paus från allt som annars maler i den och släppa fram andra tankar. Jag tränar också styrkelyft, visserligen främst hemma eftersom jag har utrustningen, men har styrkelyft på gym tidigare. Och ärligt talat var det en utmaning för självkänslan varje gång som jag klev in bland vikterna och tog min plats vid en bänk och en stång. Även att klättra, vilket jag gör ibland, också en träningsform som till stor del utförs av män, utlöser en evig debatt inom mig. Borde jag verkligen ta upp plats, jag är inte ens bra, tänk om jag är i vägen, inte borde väl jag och så vidare in i evigheten. Tills man plötsligt inser att jo, det borde jag verkligen visst. Jag har lika mycket rätt att befinna mig i dessa rum som alla andra. Jag tänker visst ta upp plats!
Utöver att vara en uppgörelse med att ha blivit bortvald, läser jag ”Major Virvelvind” som just detta: en bok om rätten att ta plats, oavsett om det är på ett gym eller i sin pappas liv och hjärta. Att inte ursäkta sitt behov att bli sedd av sin pappa eller sin omgivning. Att våga ockupera alla de rum som man av någon anledning inbillat sig inte äga rätten av vistas i. ”Major virlvelvind” påminner mig om att jag, oavsett ålder eller kön, har lika stor rätt att ta upp plats som alla andra, och jag blir väldigt glad för den påminnelsen.
