”Slutet blir vår början” är en snårig berättelse som slingrar sig fram genom tiden och genom småstädernas USA. I nutid följer Duchess Day Radley, knappt mer än ett barn själv, och hennes lillebror Robin. Deras mamma, Star Radley, finns i deras liv men bara knappt. Syskonen får klara sig själva. Duchess tvingas växa upp snabbt och stänga ned nästan helt. Allt för att orka vara åt Robin den förälder hon själv aldrig haft. I samma lilla stad finns polischefen Walk, som håller ett vakande öga över Star och hennes barn. Men inte bara för att de har det svårt. Utan också för att Walk och Star har ett förflutet. En mörk gemensam dåtid, som de även delar med Vincent King. En nu vuxen man, som suttit i fängelse sedan tonåren för att ha dödat Stars syster.
”Slutet blir vår början” är inte en bok som räds ett brett bibliotek av karaktärer. När Duchess mamma hamnar allt närmare gränsen till avgrunden sätts en kedja av händelser i rörelse. Något som kommer påverka inte bara syskonen, utan många omkring dem. De som var med vid den tragiska händelsen när Walk, Star och Vincent var unga. Och de som nu försöker finnas där för Duchess och Robin.
”Slutet blir vår början” påminner starkt om efterföljande ”Mörkrets alla färger”
Tidigare i vår läste jag ”Mörkrets alla färger” av Chris Whitaker. Den boken gavs ut hösten 2024. Två och ett halvt år efter ”Slutet blir vår början” som släpptes på svenska våren 2022. ”Mörkrets alla färger” var en trollbindande läsning för mig, och det ledde till höga förväntningar inför ”Slutet blir vår början”. Men jag tycker faktiskt inte att den klickar på samma sätt.
En anledning till det är nog att historierna är mer lika varandra än de kanske verkar. Båda böckerna följer en eller flera familjer i en amerikansk genom årtionden. Starka och egensinniga tonåringar med unika namn som lever i någon slags utsatthet utgör berättelsens stomme. Det är vuxna som sviker och barn som tvingas vara vuxna. Och själva handlingen är en på ytan trovärdig historia. Men i båda böckerna finns det något som nästan snuddar vid magiskt. Åtminstone sett i hur det osannolika ändå tenderar att inträffa.
Kanske är det positivt att jag gillar Chris Whitaker senaste titel mer än hans förra. Det tyder ju på en utveckling som faller åtminstone mig i smaken. Medan ”Slutet blir vår början” redan börjat falna i mitt minne, utom enstaka scener som lyckats etsats sig fast, så känns ”Mörkrets alla färger” fortfarande levande för mig. Ändå hoppas jag på att nästa bok av författaren bryter mot mönstret. För just det här konceptet till handlingen känner jag mig lite mätt på nu. Men Chris Whitakers känsla för att berätta tar jag gärna del av igen.
