För tjugofyra år sedan släppte Johan Nilssons en bok som sitt föräldraskap som heter ”Koka makaroner”. Den blir ibland beskriver som en klassisk, svensk pappabok, och blev en populär present till nyblivna fäder. I egenskap av mor som fick mitt första barn för sjutton år sedan så minns jag boken och att den var en snackis. Men jag läste den inte själv.
I ”Koka makaroner” skildrar Johan Nilsson sin föräldraledighet och sitt nya liv med sonen Elon. ”Bära hoppets börda” handlar också om Johan och Elon. Men den här gången är undertiteln ”om att förlora ett barn”, en berättelse om ett liv som tagit slut. Sexton år gammal dog Elon i cancer. Boken är knappt 150 sidor lång och fokuserar främst på Johans funderingar kring att känna hopp om att sonen ska överleva. Och om att förlora det hoppet.
Hoppet som koncept vrids och vänds på när ett barn är svårt sjukt
”Bära hoppets börda” öppnar upp för hela spektrat av känslor som fyller en förälder vars barn är svårt sjukt. Johan kastas sig mellan olika förhållningssätt till hoppet och sorgen. Med hjälp av egen påfunna sagor försöker han skapa mening. Kanske är Elons enorma trötthet, hans svaghet, i själva verket en strategi för att lura döden?
Johan Nilsson skriver ganska osentimentalt om sorg, och kanske är det just därför vissa formuleringar tar sig rakt genom alla mina egna känslomässiga barriärer. Som när Elon är död men Johan ändå har svårt att sluta tro, sluta hoppas, att han plötsligt ska komma in genom dörren ändå. Till slut måste han acceptera att det inte kommer ske. Men allt hopp vill han ändå inte släppa.
Men om jag fick behålla ett enda slags hopp så skulle det vara detta. Hoppet, nästan vissheten, om att han finns någonstans där ute och är på väg hem, han närmar sig, att han vet att vi väntar på honom och håller maten varm.
”Bära hoppets börda”, sida 133
Precis på de sista sidorna skildrar Johan Nilsson det jag tolkar som en insedd mening med livet, om man får smalna av det så. Det ger åtminstone mig en påminnelse om vad som är viktig för mig själv. Jag är övertygad om att den som själv förlorat ett barn kan relatera till mycket i ”Bära hoppets börda”. Men även de som av livets slump har sluppit den upplevelsen kan på de allra sista bokbladen troligen få slöjan borttagen och se på familjelivet med andra ögon. Och om så bara för en stund känna ett hopp om att allt det de behöver redan finns där hos dem.
