”Kidnappningen” är en fristående uppföljning på John Grishams bok ”Firman” från 1991. Firman blev Grishams första storsuccé, och filmatiserades senare med Tom Cruise i huvudrollen som Mitch McDeere och Jeanne Tripplehorn i rollen som Mitchs fru Abby. ”Kidnappningen”, vars engelska titel är ”The exchange”, utspelas år 2005 och äger alltså rum femton år efter den första boken. Man behöver inte ha läst ”Firman” för att hänga med i ”Kidnappningen”, men det ger antagligen lite mer bakgrund till vissa referenser som görs i boken.
”Kidnappningen” håller högt tempo från första till sista sidan
Mitch McDeere arbetar för Scully & Pershing, en av världens största advokatbyråer. Som delägare och anställd vid byråns kontor i New York lever han ett gott liv. Abby arbetar som förläggare på ett bokförlag inriktat på kokböcker. Deras liv är fyllt av resor, god mat och alla andra fördelar som kommer med att vara välbeställd och bo centralt på Manhattan. Mycket av deras tid lägger paret på de åttaåriga tvillingsönerna. Mitch är bland annat medtränare för deras basebollag och följer dem till skolan varje morgon.
Livet rullar på, men Mitchs nästa uppdrag utvecklar sig till något helt annat än han förväntat sig. Ett uppdrag för ett stort, turkiskt byggföretag tar Mitch till Libyen. Trots försäkringar om hur trygga han och hans medarbetare kommer vara där, så befinner sig Mitch snart mitt i ett kidnappningsdrama. Och det faller på Mitch och Abby att få fram pengarna till den hisnande höga lösensumma som kidnapparna begär.
Spänning som tyvärr saknar den kluriga upplösning man väntar sig
”Kidnappningen” innehåller flera av Grishams klassiska bokingredienser. Boken absolut kryllar av advokater, och handlingen rör sig snabbt från en scen till nästa. Underhållningsvärdet är på ytan högt. Det är något med hur boken är skriven som får mig att sitta på spänn. Jag väntar hela tiden på en twist och är ivrig att både få reda på hur det ska sluta och hur allt hänger ihop. Så länge läsningen pågår är jag alltså nöjd. Men när boken är slut infinner sig ändå ett visst mått av besvikelse.
Notera att nästa stycke text visserligen inte går in på detaljer av bokens handlingen, men ändå innehåller milda spoilers.
För twisten som hela tiden känns som att den väntar runt hörnet infinner sig helt enkelt aldrig. ”Kidnappningen” är en helt linjär berättelse. A leder till B, som leder till C. Inte ens de avslutande kapitlen cirkulerar tillbaka till tidiga händelser. Varför Mitch och Abby tvingas bli så personligt involverade får vi aldrig reda på. Vem som egentligen ligger bakom kidnappningen är också något bokens slut lämnar öppet. Mina egna teorier, särskilt om händelsen som leder fram till att Mitch kollega blir kidnappad medan han själv i sista sekund undkommer, visar sig falla platt. Det var alltså en ren slump att det blev som det blev?
Visst. Så fungerar ju livet. Men av någon anledningen förväntade jag mig att ”Kidnappningen” till slut skulle presentera någon slags förklaring eller bakgrund till den kriminella konspirationen. Jag hann till och med inbilla mig att Mitchs bakgrund skulle ha en betydelse. Men mina frågor förblir obesvarade. Att Grisham fortfarande kan hålla en läsare på halster råder det inga tvivel om. Men ”Kidnappningen” saknar de aha-moment som gjorde tidigare Grisham böcker till de bestående, moderna klassiker de är.
