”Fel tid, fel plats” är en klassisk men samtidigt lite okonventionell thriller. Jen har varit gift med sin man Kelly i många år. Deras son Todd är nu 18 år gammal, stor nog att börja leva sitt eget liv. Men det hindrar inte Jen från att oroa sig över sin son när han är ute om nätterna. En kväll sitter hon uppe och väntar på att Todd ska komma hem. Men när hon ser honom genom fönstret blir hon också vittne till hur han går till våldsam attack mot en främmande man.
Jen och Kelly springer ut på gatan, men det är för sent. Todd har mördat en man och strax därefter är polisen på plats. Flera timmar senare går Jen förkrossad och lägger sig. Men när hon vaknar är det inte nästa dag. Utan en dag innan gårdagens hemska händelse.
Bekant koncept i lite ovanligare upplägg
Jag vet inte vad det var som fick mig att tro att ”Fel tid, fel plats” skulle vara en deckare stöpt i samma form som de flesta andra. Både omslag och titel känns relativt generiska. Kanske är det just därför som jag blev så överraskad när jag väl börjat läsa. Även om det framkommer av baksidestexten att det här är en bok som inte följer ett normalt tidsflöde, så tog tidreseaspekten mig med storm.
Ett vanligt koncept för den här typen av böcker är ju att ett brott på något sätt blir katalysatorn för ett en hel väv av lögner börjar nystas upp. Men i stället för att det sker i vanlig ordning, där imorgon följer på idag, så färdas Jen bakåt i tiden. Det sker i ojämnt tempo, med stora hopp mellan händelser i hennes liv som hon nu tvingas se i ett helt nytt ljus. Saker som då framstod som oviktiga, är nu förödande att återuppleva. Var gick allt fel? Och finns det någon som bär skulden för den tragik som väntar på henne i nutiden?
”Fel tid, fel plats” blir som mest spännande om man skippar logiskt tänkande
Är man typen som vill ha förekomsten av tidresor förklarad för sig i bokens universum, bör man skippa ”Fel tid, fel plats”. Glöm logik. Gillian McAllister gör inte ens ett försök till en förklaring. Och det uppskattar jag. Ska man få maximalt nöje av läsningen gör man nog bäst i att ta upplägget för vad det är. Ifrågasätt inte, utan njut av att få följa en historia bakåt i tiden till skillnad från det vanligare upplägget, där tiden rör sig framåt.
I övriga avseenden känns ”Fel tid, fel plats” kanske inte lika unik, men det drar inte ned det minsta på spänningen. Och jag måste säga, att slutet (vars position på tidslinjen jag inte tänker avslöja) är riktigt tillfredsställande.
