Det började med att jag läste ”Det tredje ljuset/Små ting som dessa” av Claire Keegan och blev golvad. Då kom jag på att jag ju även hade ”Genom blå hagar” liggandes hemma. Vilken lycka när man upptäcker ett författarskap och genast kan dyka vidare ned i nästa bok.
”Genom blå hagar” är en novellsamling. Jag har egentligen inget alls emot noveller. Jag tycker till och med att det ofta är ett otroligt trevligt format. Ändå läser jag förvånande få noveller och novellsamlingar. Kanske ska det vara ett löst mål under 2026? Att upptäcka fler novellister?
Snabb men drabbande läsning
Det går ganska snabbt att läsa ”Genom blå hagar” och efter boken fått marinera i mitt minne ett tag är det några av novellerna som fått större fäste än andra. Prästen som älskar bruden han viger med en annan man. Den olyckliga frun till mannen som råkar ge en hund som inte är hans till dottern i present. Dottern som flyr mot ett osäker framtid i USA för att komma undan faderns övergrepp. Keegan skriver fram ett hårt och kargt Irland, fortfarande under kyrkans hårda och dömande hand.
Vi möter en kvinna som vandrar naken i sin trädgård och botar bygdens invånare från deras sjukdomar, tills hon inte längre vill och folk stöter ut henne. Alla lever på randen till misär och samtidigt är det helt omöjligt att slita sig. Det är ingen feelgood Keegan skriver, men samtidigt är det noveller som är vackra som en glasklar fjällsjö. Ett språk att såväl avundas som inspireras av och personer som stannar kvar hos en tills det är dags att läsa om. För Keegans noveller är helt klart noveller värda att återkomma till. Om och om igen.
