Varje år tänker jag att jag borde läsa fler noveller och sedan gör jag inte det. I år har jag hittills faktiskt läst flera. När novellsamlingen ”Ymnighetshornet” av Soraya Bay började synas i flödet på instagram blev jag naturligtvis nyfiken. Inte bara i sociala medier har det snackats om ”Ymnighetshornet”, kulturredaktionerna har också varit förtjusta. Jag förstår varför.
Dystopiska noveller om vår samtid och framtid
I sex noveller som utspelar sig i vår samtid och i en nära framtid, tar sig Soraya Bay sig an kropp och klass, alltid med kvinnan i huvudrollen. I novellen ”Clean girl” möter vi en hudvårdsrutin på repeat som leder till en psykos. Berättarjaget inleder med att berätta att hon älskar att ta hand om sig själv. Hur hon inleder varje dag på samma sätt: hårbottenmassage, meditation, en duschbomb som smälter, mentoldoft, hårinpackning i det honungsblonda håret. Men snart krackelerar ytan. Är selfcare-rutinen inte så mycket selfcare utan snarare ett tvångsbeteende? Håret glesnar, ramlar av på grund av stress, huden tappar sitt glow, badrumsdörren tycks vara låst utifrån för att hon inte ska kunna fly sina selfcare-åttaganden.
I ”Bäst före” möter Nora plötsligt sin mamma i spegelbilden. Hon som tidigare känt sig rätt okej med sitt åldrande, inser att hon blir mer och mer lik sin mor. Modern som hon själv såg ned på i tonåren för att hon inte höll sig fräsch och ungdomlig. Men det finns en ny behandling. Ett chip under huden som boostar kollagenproduktionen och utsöndrar ett ämne som heter paralyxen. Hennes svägerska, redan en frekvent besökare på skönhetskliniken på Östermalm, försöker övertyga Nora om att testa. Det är dyrt som tusan, men kan man sätta en pris på ungdomen? Nora lockas, men vet inte hur hon ska kunna göra det med gott samvete. Hon har ju två döttrar och vad är hon för en förebild om hon inte kan acceptera kroppens åldrande?
Senkapitalism och narcissistisk samtid
Vi möter också en kvinna som berättar om alla sina bostäder som passerat genom hennes liv. Bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk, både på riktigt och i Bays novell ”Hem”. I ”Slagsmålsklubben” slåss kvinnor för att tjäna pengar till mat och el och för att kanske kunna spara ihop pengar för att få tillbaka de barn som tagits från dem.
Expressen kallar ”Ymnighetshornet” för en bangerdebut och jag kan inte annat än hålla med. Samtliga noveller lyckas med konststycket att göra mig pirrig av förväntan för vad nästa sida ska ge och samtidigt förgöra mig en smula. Det är en dyster tid vi lever i och Bay skruvar bara lite extra på det vrede som redan verkar så på max och skildrar en värld och kvinnoöden som känns fullt sannolika.
Makaber och förtjusande på en och samma gång
”Ymnighetshornet” är makaber och förtjusande läsning på en och samma gång. Flickvännen som blir besatt av sin sambos älskarinna. Alla hem som passerar i revy för den unga kvinna som kämpar för en plats att bo. Det vernissage där en kvinna plötsligt inser att hon är del av en konstinstallationen påminner på ett märkligt och lite kusligt sätt om stämningen på vissa influencerevents jag varit på under mina 20 år som bloggare. Även om Bays noveller är dystopiska, känns den verklighet hon skriver fram ofta skrämmande lik och nära vår egen.
”Ymnighetshornet” är perfekt läsning för den som är trött på vår samtid. Eller för den som kanske börjar fundera på om hudvårdsrutin med tio steg verkligen är helt rimligt. Och för alla andra också. Sex fullkomligt trollbindande noveller och jag ser redan fram emot de läsupplevelser Soraya Bays författarskap otvivelaktigt kommer ge oss i framtiden.
