”Love me tender” är en autofiktiv bok, som alltså blandar författarens självbiografiska upplevelser med påhittade inslag. Var gränsen går är svårt för läsaren att avgöra. Men däremot råder det inga tvivel om att Constance Debré väckt uppmärksamhet med med sin serie böcker baserade på egna erfarenheter. ”Love me tender” skildrar hur Constance totalt bryter med sitt gamla liv i samband med en skilsmässa.
Hon börjar träffa kvinnor. Hon säger upp sig från sitt jobb som framgångsrik advokat. Och hon inleder ett nära på nomadiskt liv, utan fast bostad. En nyvunnen frihet som kanske inte skulle väcka någon större uppmärksamhet. Om det inte vore för att Constance dessutom har ett barn, en son i lågstadieåldern.
Jag fick höra att ”Love me tender” är en bok som kan provocera. När jag efter avslutad läsning söker efter andra recensioner på svenska, noterar jag att boken fått ett flertal bottenbetyg på en av de största nätbokhandlarna. Själv blir jag berörd mer än upprörd. Det är tydligt att delar av det franska samhället inte har kommit särskilt långt i sin modernisering. Särskilt vad gäller synen på kvinnor och synen på andra läggningar än den heterosexuella.
Om modern frigörelse i en ännu omodern värld
Constance tvingas slåss mot ett system som inte intresserar sig för att höra hennes synvinkel förrän det är för sent. Hennes exman, som hon gifte sig med mycket ung och tillbringade 20 år med innan de separerade, visar sig vara en helt annan än människa än vad hon trodde. Hennes högt älskade son vänds mot henne och det finns inget hon kan göra. Till slut blir hon så trängd och uppgiven att hon tvingas omfamna idéen om att att hon är en dålig mor. Det är faktiskt hjärtskärande att läsa. Och kanske en bidragande orsak till att det ibland känns som att Constance medvetet vill vända läsaren mot sig. Hon är redan utdömd. Varför inte göra sig förtjänt av det?
Visst finns det mycket i boken som skulle kunna provocera. Och visst gör Constance många val som jag inte skulle ha gjort. Men betyder det att jag har rätt och hon har fel? Det här är en bok som får en att fundera över hur saker är, och hur saker ser ut. För de två är inte samma. Särskilt när det kommer till teman som sexualitet och föräldraskap. Det är faktiskt slående hur det Constance döms så hårt för i ”Love me tender” är identiskt med beteende som män kommit undan med i århundranden.
