Kommer ni ihåg för några år sedan när det var en grej att fråga män hur ofta de tänker på romarriket? För att det, tydligen, var en grej som män tänker på regelbundet. Efter att ha läst Jon Jordås bok börjar jag fundera på om det inte finns en renodlat svensk variant av frågan. Nämligen, hur ofta tänker svenska män på mordet på Olof Palme? När jag söker på Adlibris efter andra böcker om mordet på Palme så är mönstret tydligt. 21 böcker har sammanlagt 25 författare, varav 22 är män. 88% av de som skrivit om mordet är män.
En av böckerna, ”30 år av tystnad : mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme” har två kvinnliga författare. Anna Hage är ett ögonvittne från mordtillfället och Ana Udovic är en journalist och författare som hjälpt Hage skriva boken. Räknar man bort den boken, som ju inte handlar om mordet lika mycket som Anna Hages upplevelse av att råka befinna sig på plats vid Sveriges mest kända brott, är siffran högre. Då är 96% av de som skrivit om Olof Palmes död män. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta. Men det var Jon Jordås bok ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” som öppnade upp mina ögon för denna observation.
Jon Jordås teori är att Christer A mördade Olof Palme
Oavsett om Olof Palme-mordet är för svenska män vad romarriket påstås vara för alla män eller inte, så är ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” uppslukande läsning. Jon Jordås lyckas dels skriva om något man läst om många gånger förut utan att det känns uttjatat och repetitivt. Dels lyckas han faktiskt förmedla en teori om vem mördaren kan ha varit. En teori som känns trovärdig, utan allt för många teoretiska kullerbyttor.
Jordås går igenom förloppet under mordkvällen noggrant. Sedan går han även igenom mordutredningen noggrant. Men allting görs utifrån ett redan filtrerat perspektiv: kan Christer A vara mördaren? Att misstänkliggöra just den mannen är inget som Jordås är först med. Även polisen har Christer A på listan över personer man behöver titta närmare på. Den främsta, och faktiskt ganska övertygande anledningen, är att han har ägt exakt ett sådant vapen Palme sköts med. Ett vapen som han sedan gjorde sig av med på ett för honom okaraktäristiskt sett. Något som ytterligare fördjupar känslan av att Christer A försöker dölja något.
Absolut inte den sista boken om mordet på Olof Palme
”Den sista boken om mordet på Olof Palme” är en kort och koncis bok som håller sig till sin röda tråd från start till slut. Den som är mer påläst om mordet kan säkert ha sina invändningar. Men jag tillhör inte den skaran. Min främsta koppling till mordet är att min familj bodde ett par kvarter från mordplatsen vid mordtillfället. Jag var då 3,5 månad gammal och blev inte mer påverkad än att min mamma morgonen därpå förhindrades att ta sin vanliga promenad med mig i barnvagnen. Med min begränsade förförståelse är det inte annat än att jag blir rätt övertygad. Fast då ska jag vara ärlig med att det har hänt förut. Jag blev även rätt övertygad efter att ha läst Thomas Petterssons ”Den osannolike mördaren” som pekar ut Stig Engström, den så kallade Skandia-mannen, som mördaren. Så vad vet jag?
Fyrtio år har passerat sedan Olof Palme mördades. Vid det här laget har nog de flesta förlikat sig med tanken om att vi aldrig kommer få några svar. Jon Jordås teori om Christer A är visserligen övertygande, men några definitiva bevis finns inte. Jag gissar att samma observation gjordes när boken först publicerades år 2024. Men det enda man kan vara riktigt, riktigt säker på är en sak. ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” är absolut inte den sista boken om mordet på Olof Palme.
