”Post Mortem” är den första i en lång rad böcker om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den gavs först ut år 1989, på svenska år 1990. Våren 2026 kommer Scarpetta-böckerna dessutom som ny tv-serie, med Nicole Kidman i huvudrollen. Själv läste jag många Scarpetta-böcker i mina tonår, men har nu återbesökt ”Post Mortem” så här snart drygt trettiofem år sedan publiceringen.
Kay Scarpetta är i ”Post Mortem” i fyrtioårsåldern, och arbetar som rättsläkare i Richmond, Virginia. Hon leder ett team med obducenter, och utför även själv obduktioner. Men hon blir också utkallad till brottsplatser för att utföra preliminära undersökningar. När ”Post Mortem” inleds har man precis funnit en tredje kvinna mördad, av vad Scarpetta nu känner sig säker på är en seriemördare och -våldtäktsman. Polisen Pete Marino har dock en annan åsikt, och att det skär sig mellan de två är inget nytt fenomen.
Att så snabbt som möjligt finna ledtrådar som kan hjälpa polisen med att fånga förövaren sätter stor press på Scarpetta. Men minst lika stor är den politiska pressen. Hon märker snart att det finns någon på insidan som försöker sabotera för henne. Eller kan det vara hennes datorgeni till tioåriga systerdotter som råkat orsaka henne detta huvudbry?
Intressant blandning av aktuellt och daterat
Det är tvära kast i tankarna när jag läser ”Post Mortem”. Vissa teman känns lika aktuella idag som år 1989. Kay Scarpetta är en kvinna i chefsposition, utstickaren i en mansdominerad värld. Hon är singel sedan en skilsmässa flera år tillbaka i tiden, och männen omkring henne vill antingen ha henne eller se henne krossad. Eller varför inte både och? Hon får kämpa hårt för att bli tagen på allvar, sina meriter till trots, och måste jobba dubbelt så hårt för att bevisa sin plats. Patricia Cornwell skriver Scarpetta som stark och självständig, utan att beröva henne hennes mänsklighet.
Men tiden Scarpetta lever börjar kännas rätt främmande. Världen var betydligt mer analog år 1989. Scarpetta måste få vägbeskrivningar till brottsplatsen, och skriver ned dem med penna och papper. Data lagrar man på disketter. Internet, eller snarare en primitiv version av det, existerar. Men blir förklarat för läsaren som något i princip okänt. Intressant nog är upplägget faktiskt okänt för mig. Dagens webuppkoppling är något helt annat än hur Scarpetta kan få tillgång till sin jobbdator från hemmakontoret.
Kay Scarpetta håller som hjälte även efter 37 år
Även rättstekniken känns rejält daterad. DNA existerar. Men det är något nytt och krångligt som gemene man ännu inte är kapabla att förstå. Mycket fokus hamnar på blodgrupper, vilket jag inte tror en enda deckare på den här sidan av millennieskiftet har nämnt. Jag fascineras också av processen för att få in ett fingeravtryck i datorn, en mycket analog procedur med fotografier och linjer som kalkeras för hand.
Men det gör inget. Om det är något ”Post Mortem” visar mig, så är det att en spännande thriller kan underhålla lika väl vid tiden för utgivning som den kan flera decennier sedan. Till syvende och sist är det nämligen varken datorer eller DNA som avgör fallet, utan gammalt hederligt polisarbete. På vägen dit är det riktigt spännande, trots att man tydligt ser vartåt det barkar. Det är inte utan att jag känner sug efter att läsa mer av Cornwells tidiga utgivning om Kay Scarpetta.
