”I minnenas hus” skildrar tidigt 1960-tal i en lantlig del av Nederländerna. Isabel bor ensam i ett stort hus. Hennes bröder Louis och Hendrik har sina egna liv. Men själv hon lever på något sätt kvar i spåren av hennes numera bortgångna mamma. Dagarna passerar och fylls inte av mycket mer än enkla ärenden. Mycket av Isabels energi åt till hennes nitiska översyn av den unga hushållerskan.
När Louis sammankallar syskonskaran för att de ska träffa hans nya flickvän, den senaste i en rad av många, är Isabel varken intresserad eller imponerad. Men Eva blir snabbt ett mer permanent inslag i hennes liv. När Louis måste resa bort i arbetet flyttar Eva burdust in hos Isabel. De två kvinnorna ter sig vara varandras raka motsatser. Men allt eftersom deras tillvaro nöter dem mot varandra, omvandlas Isabels skeptiska paranoia till en svårligen tillbakahållen åtrå. Men det finns mer som pockar under ytan. Minnena från hennes barndom under och efter kriget börjar åter dyka upp i Isabels tankar.
Att byta spår är ett återkommande tema i ”I minnenas hus”
Jag var initialt skeptisk till att jag skulle kunna knyta an till osympatiska Isabel. Eller egentligen till någon av karaktärerna, som nästan alla på sitt eget sätt framstår som en unik nyans av outhärdlig. Något som bidrog till min irritation var dialogen, som innehåller många avbrutna meningar och upprepade ord. Det skapar visserligen en känsla för hur det som sägs sägs, men stör mig ändå ibland under läsningen.
Banbrytning är ett återkommande tema i ”I minnenas hus”. Homosexuell kärlek är ett sådant, och något som boken överraskande nog (den taggas ibland med ”lesbisk litteratur”) tar upp på flera olika sätt. Van Der Wouden kan verkligen gestalta brinnande åtrå i text på ett sätt som får en att komma karaktärernas drivkrafter närmare. Ja, ibland blir det verkligen riktigt hett, samtidigt som det är så skört och vackert.
Ett bygge av lust, skuld och minnen
Vad som är mer banbrytande är kanske ändå hur boken hanterar hur det nederländska folket till synes inte särskilt väl har hanterat sin roll under andra världskriget. Det är en insikt som inte helt subtilt smyger sig på, utan nog överraskar Isabel mer än den överraskar läsaren. Det är inte allt för ofta nyskrivna böcker tar upp temat om vilken skuld och vilket ansvar ett lands befolkning har för hur man agerat tjugo år tidigare. Jag har inte läst om det särskilt ofta, och jag läser gärna om andra världskriget och förintelsen. Därför är det kanske den i mitt tycke mest intressanta, banbrytande aspekten av ”I minnens hus”. Boken har tydligen väckt debatt om ämnet i Nederländerna. Det är inte utan att en liknande bok skulle ha sin plats i Sverige, tänker jag.
Jag tycker om ”I minnenas hus” betydligt mer när jag läst ut den än när jag är halvvägs igenom. Precis som det tar tid för Eva att bryta sig igenom Isabels skal, tar det tid för mig som läsare att sympatisera med henne. Men till slut kommer man faktiskt till den punkten, och just därför känns slutet väldigt fint. Men kanske lite tillrättalagt? Kanske lite för mycket precis som man önskar? Det är som att mixen av skuld och lust aldrig riktigt lyckas blanda sig med varandra. Så jag är inte säker på hur starkt ”I minnenas hus” kommer bevaras i mitt minne. Men så länge läsningen pågick var jag helt inflyttad i detta ordbygge av minnen, skuld och lust.
