Inför böcker tillägnade ett husdjur känner jag allt som oftast gäsp! 🥱 Jag är rätt ointresserad av den fina relationen mellan en man och hans hund eller hur egensinnig men lojal en tamkatt varit. Husdjur är liksom gjorda för att knyta an. Om relationen inte funkar är det sällan katten eller hunden det är fel på. Och med katter och hundar är mysiga att äga, tycker jag de är oanat trista att läsa om. När ett vilt djur blir del av en människas liv däremot, då snackar vi. I boken ”Haren och jag” får vi följa Chloe Dalton som räddar livet på en harpalt, och detta är en bok som jag tuggar i mig med samma iver som en hare gnager sönder en elsladd.
Arbetsnarkoman tänder av med hjälp av en harpalt
Chloe Dalton beskriver sig själv som en arbetsnarkoman. Hon är skribent, politisk rådgivare och utrikespolitisk expert. Hon har också räddat livet på en hare och skrivit en alldeles förtjusande bok om det. Under pandemin och den strikta tiden med lockdown som England hade, flydde Chloe ut på landet. På en promenad snubblar hon över en ensam och till synes övergiven harpalt. När hon går tillbaka senare, är harpalten fortfarande där och då bestämmer hon sig för att försöka rädda den.
”Haren och jag” är en sådan hjärtevärmande liten historia och en lisa för själen i en just nu väldigt dyster värld. Jag upptäcker att jag blir lite avundsjuk när Chloes relation till haren växer fram. Hon låter hela tiden haren komma och gå som den själv vill, så den blir inte tam likt ett husdjur. Visst blir den lite halvtam, den är till exempel inte rädd för Chloe, men den avskyr oftast när det kommer besök, särskilt om besöket är en man. Chloe närstuderar haren och nördar in sig rejält på allt som har med harar att göra: konst, dikt, historia, sägner, myter. Detta spränger hon också in i texten som harpalten som blir en hare som blir en harpaltsmamma. Det är ömt, kärleksfullt och hoppfullt.
Längtan efter ett mer lantligt liv (och obegränsat med pengar tack)
Hanna Hellquist skrev en krönika om just ”Haren och jag” häromdagen för DN:
Om jag skulle säga att jag hade en enda orealistisk dröm här i livet – vilket jag inte har för jag har inga drömmar alls, jag bara pågår – men om jag hade en enda så skulle det vara detta: att bo på landet och ha tillräckligt mycket kunskap, pengar och tid för att ta hand om skadade djur.
Samma här, Hanna, samma här! Jag kände även detta mycket starkt när jag läste Hedgehog Hollow-serien för några somrar sedan. Men nu är livet som det är, jag bor i ett radhus i en söderförort till Stockholm som polisen säger är ett utsatt område. Vi har visserligen harar i området. Jag har sett dem när de tillsammans med rådjuren äter upp mina lökväxter på våren. Har jag tur kanske de glömmer kvar en harpalt i år, så kan jag ta den som betalning för alla vackra tulpaner som aldrig blev och leva lyckliga i alla mina dagar (eller 3-4 år) tillsammans med en lojal men inte tam hare. I väntan på denna offergåva från djurens rike (rådjuren är skyldiga mig en hel del också, om vi ska vara rättvisa), nöjer jag mig med att börja följa Chloe Dalton på insta för att njuta av alla harbilder hon delar där.
Och ni då? Ja, ni ska naturligtvis läsa ”Haren och jag” av Chloe Dalton så snart som möjligt. Vi snackar nämligen om en riktig pärla!
