Vad en bra bok är finns det många, vitt skilda åsikter om. Men hur en bra bok är, det tänker åtminstone jag är något man kan dela upp i två kategorier. Min upplevelse är att en bra bok antingen är mycket lättläst, eller en stor ansträngning att läsa. De bra och lättlästa böckerna är sidvändare. Man kan bara inte slita sig utan måste sträckläsa långt in på natten. De bra och ansträngande böckerna är sidtrevare. Det är en ansträngning att ta till sig boken. Inte för att man inte vill läsa den, utan för att tyngden hos det som står skrivet är svår att bära. Jesmyn Wards historiska roman ”I den blinda världens djup” placerar jag i den senare kategorin.
Annis är en tonårsflicka som lever på ett plantage tillsammans med sin mor och många andra, som alla tillhör samma slavägare. En man som även är hennes far. I det stora huset på gården får hon städa efter sina halvsystrar. Slita i sitt anletes svett medan hon hör dem undervisas i natur, religion och så mycket annat som väcker Annis nyfikenhet och kunskapstörst. Om nätterna väcker Annis mamma henne. Tillsammans smyger de in i skogen. Hennes mamma undervisar Annis i att slåss, en kunskap hon i sin tur ärvt från sin mor – Mama Aza. Men trots det kan ingen av dem hindra slavägarna från att skilja dem åt, slita barn och mor från varandra. En tid senare säljs även Annis, tas från alla hon känner och allt hon har. Hon tvingas ut på en lång vandring, näst intill en dödsmarsch, till ett nytt plantage.
Jesmyn Ward skriver om kärlek så det gör ont
”I den blinda världens djup” är en poetiskt skriven bok med många spirituella inslag. Bokens första textrad lyder: ”Det första vapen jag någonsin höll i var min mors hand.”. Tonen sätts direkt. Skildringarna av att som ung kvinna, faktiskt ännu ett barn, tvingas leva som slav i den amerikanska södern skyggar inte för något när det kommer till brutalitet. Vare sig det handlar om fysisk eller psykisk terror. Så man skulle kunna tro att det är svält, våld eller sexuella övergrepp som utgör den svåraste läsningen. Men det är snarare alla isärslitna relationer som gör allra mest ont i mig som läsare.
När man inte tillåts äga något – inte ens sig själv – så blir kärleken till de man älskar ens mest värdefulla ägodel. Det är ett tema i ”I den blinda världens djup” som jag även känner igen från ”Floden sjunger ditt namn” av Eleanor Shearer. Men då handlar det om en mammas kamp för att få återse sina barn. Här är det dottern Annis som fråntagen sin mor söker kontakt med samma andar som hennes mamma och mormor tillbett. Och det är i återblickarna, där kärleken mellan mamma och barn målas upp, som ansträngningen blir som värst. Det är knappt jag klarar av att fortsätta vända sida, så ont gör ”I den blinda världens djup” att läsa.
Behöver världen påminnas om slavplantage existerat? Jag tror faktiskt det. Och den sidan av ”I den blinda världens djup” är förstås viktig. Men även om detta på ytan kan verka som en bok om svart historia, så läser man den i slutändan som en bok om den djupaste kärlek som existerar.