”Floden sjunger ditt namn” är en fiktiv berättelse. Men boken tar avstamp i verkliga berättelser om förslavade människors liv i Karibien under 1800-talet. Författaren Eleanor Shearers kommentarer i slutet av boken är intressant läsning, som jag tycker ger ytterligare djup till bokens handling. ”Floden sjunger ditt namn” är på sätt och vis en äventyrsbok, där handlingen hela tiden för oss vidare i världen. Men huvudpersonen Rachels öde är inte spännande underhållning. Det är en rivande tragedi, där de lyckliga sluten ramas in av alla de olyckliga. Eller ännu värre, okända.
År 1834 beslutar den brittiska kungen att slaveriet i Karibien ska upphöra. Men glädjen blir kortvarig. Den nya tillvaron, sex påtvingade år som lärling innan sann frihet väntar, är inte någon större förbättring. Och Rachel har inte sex år på sig. Gömd av nattens mörker tar hon ett beslut som är både spontant och följden av många års drömmande. Hon rymmer från plantaget. Hennes mål är egentligen inte friheten i sig. Allt Rachel vill är att återförenas med sina fem barn. Mary Grace, Micah, Thomas Augustus, Cherry Jane och Mercy har alla tagits från henne. Hennes barn såldes. Ibland utan att hon ens fick ta farväl. ”Floden sjunger ditt namn” följer Rachel över Barbados, till fastlandet och Brittiska Guyana och vidare. Hur ska hon kunna hitta sina barn? Är de ens fortfarande vid liv? Rachel kommer inte låta något, inte ens sina egna tvivel, stoppa henne i sökandet.
”Floden sjunger ditt namn” sticker till i vissa scener
Trots det tunga ämnet är ”Floden sjunger ditt namn” en ganska varm och omslutande läsning. Trots alla hemskheter så har Rachel bara fokus på en sak. Som läsare är det bara att hänga med när hon envetet tar steg för steg, närmre sina barn. Det är också en ganska pratig bok. Nästan allt handling inte bara beskrivs för läsaren. Den förklaras också. Jag upplever att det inte finns så mycket utrymme för mig att tänka själv om vad saker och ting kan betyda. Det gör att vissa scener känns lite platta. Det är som att jag läser om det som händer, men aldrig riktigt tar in det.
Fast ibland glimrar det till. Som vid ögonblicket då Rachel för första gången kan återförenas med ett av sina barn. Eleanor Shearer beskriver känslan av få omfamna en dotter man aldrig visste om man skulle få se igen som en törst som släcks. Som mamma till fyra barn är den liknelsen en vass nål in i själen.
Historisk roman med ett tidlöst tema om föräldraskap
Min kunskap om slaveriet i Karibien kan som bäst beskrivas som ytlig. Jag kände till dess existens men inget om hur den såg ut eller om hur de förslavade människorna kämpade för sin frihet. Hur de gjorde uppror, rymde och på andra små och stora sätt kämpade för rätten till sina egna liv. ”Floden sjunger ditt namn” har lärt mig mycket. Författarens efterord, där Eleanor Shearer delar med sig av sin släkthistoria och om sin forskning på området, ger som sagt ytterligare djup till Rachels berättelse.
Samtidigt behöver man inte kunna något om slaveriets historia i Västindien för att ”Floden sjunger ditt namn” ska tala till en. Allt kan kokas ned till frågorna om frihet. Och om föräldraskap. Det räcker att man har eller själv har varit ett barn. Då har man en utgångspunkt till att försöka börja ta in känslan av att vara en mamma vars barn tagits ifrån en och sålts.
