Jag har haft ”Bunny” av Mona Awad hemma i säkert fyra år. Under dessa fyra år har jag påbörjat den säkert ett par gånger om året. Men trots att ”Bunny” på papper uppfyller allt jag älskar med en bok, har jag haft otroligt svårt att ta mig igenom den. Det tog mig tre månader när jag till slut gav mig fan på att den skulle läsas. Ja, den blev en riktigt stoppkloss.
Elitskola och ett rosa mörker
Samantha Mackey är ensamvargen i ett litterärt elitprogram på ett dyrt universitet i New England. Hon är där som stipendiat, medan hennes välbemedlade kurskamrater inte bara ser likadana ut. De verkar tala i kör, kallar varandra för “Bunny” och är så sockersöta att de kanske skulle förvändas till sockervadd om de gjorde en piruett. Samantha umgås heller med sin mörka fantasi och sin vän Ava. Men när Samantha bjuds in i Bunnysarnas innersta krets, dras hon in in något som först liknar ett privilegierat tjejgäng – men slutar i blod, kaniner och kreativa ritualer. Som läsare vet jag till slut inte alls vad som är metaforer, mardrömmar eller verklighet.
Hallucination eller allegori – eller båda?
Det tog mig nästan tre månader att läsa ut ”Bunny” av Mona Awad (vilket inte inkluderar de sju misslyckade försöken att komma in i den). Jag plöjer kring hundra böcker per år. Den tröga läsningen beror inte på att ”Bunny” är dålig, utan för att den hela tiden gled undan. Den var som om den inte ville att jag skulle förstå den. För herre min je vad jag kämpade för att över huvud taget ens fatta ”Bunny”. Och tyvärr kom det ingen aha-upplevelse på slutet. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är jag har läst. Boken blir successivt allt mer hallucinatorisk – verklighet, inbillning, text och identitet löses upp i ett rosa dis och blandas friskt med skräckinslag.
”Um what the fuck is this, please?”
Jag försökte verkligen att förstå. Omtolkade. Googlade recensioner och ”ending explained”. Herregud jag frågade till och med ChatGPT vad ”Bunny” egentligen handlar om, vad det är som händer. Tänkte att det säkert var briljant. Att det var jag som inte fattade. Mot slutet hittade jag en replik som summerar hela min upplevelse:
“Whenever I read one of Victoria’s vignettes, I always feel so dumb because I can hardly understand them at all. And then I blame myself. I think, (…) this must just be too brilliant for you to grasp. Surely you must have missed something. Even though there’s always this small voice inside of me that says: Um what the fuck is this, please? This makes no sense.”
Det går att tolka ”Bunny” på så många olika sätt. Som en satir över elitistiska konstvärldar, som enda lång hallucination, som en berättelse om psykisk sjukdom, skapande, ensamhet, beroende, längtan efter bekräftelse och önskan att få tillhöra. Eller allt på en gång. Men rätt ofta landar jag ändå i känslan: Um what the fuck is this, please? This makes no sense. Och med tanke på att exakt detta faktiskt sägs i boken under en textrespons på Samanthas skrivgrupp, så misstänker jag att detta faktiskt är vad Awad vill att vi ska känna. Det gör mig lite irriterad, och samtidigt fascinerad, och inspirerad.
Knivskarpt skriven luddig skräck
Och ändå, trots min frustration och trots att jag känner att jag inte tycker särskilt mycket om ”Bunny”, tror jag aldrig jag kommer glömma den. ”Bunny” har krupit in under huden. Den är påträngande, oförutsägbar, irriterande och alldeles oförglömlig (hur man nu ska minnas något man själv inte ens förstod). Men framför allt är den oerhört välskriven. Språket är lika skarpt som berättelsen är luddig.
Om du vill bli förvirrad, provocerad och känna dig som om du själv ramlat ner i ett rosa kaninhål av total förvirring och Alice i Underlandet på droger – då är ”Bunny” av Mona Awad rätt bok för dig.
Själv är jag fortfarande osäker på vad fan det var jag läste. Och jag tror inte att jag kommer läsa del två, ”We love you, Bunny”, som släpps i slutet av september, lagom till spooktober. Eller? Vem vet.
