I början av sommaren läste jag till slut ”Bunny” av Mona Awad. Jag var inte säker på vad jag tyckte om den. Jag skrev så här:
…trots min frustration och trots att jag känner att jag inte tycker särskilt mycket om Bunny, tror jag aldrig jag kommer glömma den. Bunny har krupit in under huden. Den är påträngande, oförutsägbar, irriterande och alldeles oförglömlig (hur man nu ska minnas något man själv inte ens förstod).
Misstanken om att jag inte skulle glömma den stämde. Jag har tänkt på ”Bunny” nästan orimligt mycket, och i efterhand har hela berättelsen vuxit på mig mer än jag hade kunnat ana. I somras trodde jag inte att jag skulle vilja läsa uppföljaren ”We love you, Bunny”, som släpptes i september. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen.
Vad handlar ”We love you, Bunny” om?
”We love you, Bunny” av Mona Awad är den hett efterlängtade uppföljaren till ”Bunny”. Ramberättelsen utspelar sig efter ”Bunny”, men själva innehållet är en prequel – den skildrar alltså händelserna innan Samantha träder in i bunnysarnas skruvade värld. Det gör den på ett både charmigt, finurligt och obehagligt sätt.
Samantha, vår berättare från ”Bunny”, har släppt sin debutbok, som visar sig vara just ”Bunny”. Hennes tidigare Bunny-vänner är inte imponerade. Det visar sig att att Samantha bara gjort minimala ändringar av deras namn i boken, ibland bara bytt en bokstav. De känner sig outade, exponerade och hånade. När hennes bokturné når Warren, universitetet där de tillsammans gick det exklusiva masterprogrammet i kreativt skrivande, bestämmer sig de fyra bunnysarna för att ställa henne mot väggen. Detta gör de genom att kidnappa henne. Nu är det nämligen dags för kaninhäxorna att berätta sin version.
Det är spännande, knäppt och väldigt roligt. Snart får vi dessutom möta en femte karaktär, som spelar en stor roll i berättelsen – men hen tänker jag inte spoila.
Flera perspektiv ur samma kaninhåla
Som alltid finns det två sidor av varje berättelse. Eller i det här fallet sex: Samanthas, som vi redan tagit del av i ”Bunny”, de fyra bunnysarnas samt den femte personens perspektiv. Det var faktiskt en fördel att jag hade ”Bunny” så färskt i minnet – annars hade jag nog gått ännu mer vilse i kaninhålan än jag ändå gjorde under läsningen av ”We love you, Bunny”.
Precis som efter ”Bunny” fick jag sitta och googla ”ending explained” för att se om jag tolkat slutet på samma sätt som andra. Det visade sig att jag (till stor del) hade gjort det. Men medan jag efter ”Bunny” lutade åt att boken främst var en skildring av psykisk ohälsa, kände jag mig efter ”We love you, Bunny” redo att istället luta mig in i skräcken, det övernaturliga och den ljuvligt knäppa berättelse som de två böckerna tillsammans utgör.
En monologroman som överraskar
Jag tror att jag tyckte mer om uppföljaren, som är skriven i monologform (även om det egentligen är flera personers separata monologer), än vad jag tyckte om den första boken.
Men även om jag föredrar tvåan ska de helt klart läsas som ett par. Jag hade gärna läst dem back-to-back, men nu behöver min hjärna en paus från Mona Awads kanininfesterade feberdrömmar. Ändå är jag säker på att jag, precis som med ”Bunny”, kommer fortsätta tänka på ”We love you, Bunny” ett bra tag framöver. Mona Awad är ett geni, det är jag alldeles övertygad om.
”We love you, Bunny” är nominerad till årets skräck i Goodreads Choice Awards 2025.
