”Ett mord i Paris” kretsar kring Olivia Finn, minnesexpert och terapeut bosatt i London med sin sexåriga son. När hon en helt vanlig morgon är på väg till jobbet blir hon uppringd av fransk polis. Hennes mormor befinner sig på hotell Lutetia i Paris och beter sig förvirrat. Inte så konstigt, med tanke på att hon är gammal och visat vissa tecken på påbörjad demens på sistone. Men den här förvirringen är något utöver det vanliga. Olivias mormor befinner sig på hotellet för att erkänna ett mord hon begick där i slutet av andra världskriget.
Olivia får hastigt lämna över ansvaret för sonen på exmaken och avboka alla sina klienter. Hon kastar sig på tåget till Paris men väl på plats är hennes mormors påståenden inte så lätta att avfärda. Och vad värre är, så verkar det finnas andra som tar erkännandet på stort allvar. Personer som är redo att ta till vad som helst för att få hemligheter att förbli oavslöjade.
Utdragen spänning får helt motsatt effekt
Premissen för ”Ett mord i Paris” lät som en fullträff för mig. Jag älskar både en snabb thriller och det mesta sortens litteratur om andra världskriget. Tyvärr klarar den här boken inte av att leva upp till mina förväntningarna inom endera genre. Snarare bockar den av den ena efter den andra punkten på min personliga lista över berättargrepp som får mig att sucka djupt. Ett upplägg jag har svårt för är när en författares viktigaste grepp för att skapa spänning i en historia är att antyda för läsaren att all info som behövs redan finns tillgänglig för bokkaraktärerna, men inte för mig som läsare. ”Ett mord i Paris” innehåller väldigt mycket luft, många inre monologer och tillbakablickar, och egentligen ganska lite som faktiskt driver berättelsen framåt. Det som ska vara spännande blir alldeles för utdraget.
Ett annat är hur inkonsekventa flera av karaktärerna är. Olivia Finn är rätteligen traumatiserad av sin mors brutala död. Något hon inte kommit över än, trots att decennier passerat. Men när en annan henne närstående avlider minst lika brutalt, då kommer hon över det direkt? Hon verkar ägna mer tid åt att tänka tillbaka på ett ex som ghostat henne än på den död hon bevittnade för typ en kvart sedan. Hon beskriver även sig själv som den försiktiga typen som alltid gör det rätta. Men i samma andetag minns hon tillbaka till när hon begick det nästan största felet en terapeut kan begå. Fast det är okej för ”nu är tiden inne att ta en liten risk igen”. En märklig bedömning, när hennes handling skulle kunna få henne att förlora allt.
”Ett mord i Paris” lämnar många frågor obesvarade
Det är svårt att verkligen ta till sig berättelsen i ”Ett mord i Paris”. Ingen av karaktärerna har de försonande drag som krävs för att man ska bry sig om vad som händer med dem. Vem skurken är ser man redan halvvägs genom boken tyvärr komma på långt avstånd. Ändå lämnas flera sidospår ouppklarade. Delar av boken känns nästan oredigerade. Olivias mormor bor i en lägenhet utan wifi och går nästan aldrig hemifrån, men ändå beskriver hon hur de haft kontakt via zoom dagligen? Och skildringen av Olivias son får mig att fundera över om författaren någonsin varit i kontakt med ett barn. En sexåring i modern tid som inte förstår hur en skärm fungerar?
Ibland anas dessutom en unken doft av dålig kvinnosyn. Som när Olivia oroar sig för att hennes sons farföräldrar ska ha dåligt inflytande på honom, med det potentiella mardrömsscenariot att han som äldre kommer ”träffa kvinnor med för mycket smink och för lite kläder”. Det är också anmärkningsvärt att en bok som använder sig av förintelsen som kuliss ändå lyckas utmåla någon annan än en nazist som den sämsta människan.
När slutet av ”Ett mord i Paris” närmar sig är jag förstås nyfiken på att förstå hur allt hänger ihop, särskilt de många sidospåren som fått en att tvivla på vilken karaktär som drivits av vilka motiv. Men många förklaringar lyser med sin frånvaro, och utan en ordentlig avslutning är det här en thriller som snabbt förpassas till ett bortglömt minne.
