En av mina favoritböcker är ”Expeditionen: Min kärlekshistoria”. Jag har lyssnat på den två gånger och läst den två gånger. Jag var med andra ord väldigt taggad på ”Vitön” av Bea Uusma, som är en fortsatt skildring av hennes kärlekshistoria med Andrée-expeditionen och Vitön. Hatkärlek, kanske man kan säga. Tanken på att jag skulle kunna bli besviken föresvävade mig inte ens. Tur då att jag inte heller blev det. Jag tyckte lika mycket om ”Vitön som jag tyckte om ”Expeditionen”. Kanske till och med lite mer?
Välförtjänt Augustvinnare x 2
Redan några sidor in tittade jag upp och sa: denna kommer bli nominerad till Augustpriset, vilket den inte bara blev utan även vann. Uusmas poetiska men samtidigt lättillgängliga och medryckande texter i kombination med bilder, diagram, tabeller och en rakt igenom utsökt formgivning rycker med mig från första stund och det är omöjligt att lägga från sig boken, trots att den är stor, tung och inte lämpar sig väl alls för att ligga på rygg i soffan och läsa i (min föredragna läsposition).
Fristående fortsättning på ”Expeditionen”
”Vitön” är en helt fristående fortsättning på ”Expedtionen”, inte minst för att Uusma faktiskt får lov att backa och fundera flera varv över sina tidigare upptäckter. Alla slutsatser hon drog i ”Expeditionen” inser hon, i takt med att hon får mer underlag, inte helt stämmer. Med det sagt vill jag verkligen rekommendera med att man börjar med ”Expeditionen” om man inte redan läst den. Den lägger ändå grunden, kan man säga, och innan man som läsare vet ordet av är man nästan lika besatt av att läsa Andrée-expeditionens gåtor som Uusma själv är.
”Vitön” är stundtals väldigt känslosam läsning för mig. Jag känner Uusmas frustration nästan lika starkt som om jag själv stod på båten och väntade på att de förbannade isbjörnarna skulle asa sig iväg från det enda ställe som går att gå i land på. Desperationen hon känner när hon börjar inse att det kanske inte, trots sådan precis planering, kanske inte kommer gå vägen. När hennes tidigare noggranna förhållningssätt till de regelverk som skyddar isbjörnarna och Vitön, börjar töjas lite.
De norska forskarna, som inte vill störa björnarna. Om de bara kunde lugna sig skulle vi kunna lösa det här. Kan vi söva de norska forskarna med mina läkemedel och skrämma bort björnarna under tiden de sover?
”Vitön” av Bea Uusma (Norstedts förlag, 2025), s. 232
Nagelbitande spänning och tårdrypande sorglig
”Vitön” är nagelbitande spännande och stundtals rätt sorglig. Sorgen ligger inte bara i Bea Uusmas längtan efter Vitön och Vitöns ogästvänliga Vitöns ogästvänliga och till synes aktiva motstånd mot varje försök att stiga i land. Vi hittar även sorgen i berättelsen om Anna Charlier, som väntar på att hennes fästman ska komma tillbaka från ödesexpeditionen. Efter 33 år får hon till slut breven Nils skrev till henne under hela expeditionen. Hon gifter sig till slut med en annan man. När hon dör, 78 år gammal, uppfyller hennes änkling Annas sista önskan: att hennes hjärta ska placeras i Nils Strindbergs grav. Sorgen finns också i Uusma, tyngd av alla dessa år av forskning men fortfarande utan de svar hon så länge letat efter.
”Jag ”Vitön” ger svar på många frågor, men inte alla. Med hjälp av ny teknik kan Uusma analysera vapen som rostat sönder. Hon kan också dechiffrera stora delar av den tidigare oläsbara texten i Andrées sista dagbok. Det är fascinerande, det är medryckande och helt och hållet ljuvlig läsning.
Varför gör jag det här egentligen? Jag vet inte om jag håller på med Andrée-expedtionen för att jag är ensam, eller om jag är ensam för att jag håller på med Andrée-expeditionen.
”Vitön” av Bea Uusma (Norstedts förlag, 2025), sid. 267
