”Strange Houses” av Uketsu är något av ett fenomen och egentligen den andra boken i en fristående serie av författaren. Den första boken, ”Strange Pictures”, har jag inte läst än och inte heller den tredje boken, ”Strange Buildings”. Det går alldeles utmärkt att läsa bara en av dem eller att läsa dem i ”fel” ordning.
En märklig planlösning och en härligt osannolik berättelse
I ”Strange Houses” tar en man kontakt med sin gamla kompis, en skribent med dragning åt att nysta i konstiga saker. Mannen har varit på husvisning, men tycker att det är något med planlösningen som känns off. Han skickar över planlösningen och berättaren (skribenten) tar genast kontakt med en annan vän: arkitekten Kurihara. Det tar inte lång tid innan ett helt osannolikt men spännande mysterium börjar rullas upp.
Ja, ”Strange Houses” är faktiskt en helt osannolik berättelse. Men, det är också just det som gör det till en oerhört underhållande bok. Samtalen mellan berättaren och Kurihara är knäppa, skruvade och helt oemotståndliga. När man tror att det inte kan bli knäppare, så blir det exakt det. Som läsare har man inte minsta chans att på förhand lista ut åt vilket håll denna bok ska ta vägen eller hur den ska sluta, bara det känns väldigt unikt.
Lätt att läsa och lika lätt att charmas av
Den snabblästa texten får hela tiden bildstöd genom planlösningen och olika varianter av den. Du lämnas alltså inte helt åt din egen fantasi, vilket är skönt. Det kan nämligen vara riktigt svårt att uppfatta rummen ibland i litteratur, och eftersom denna bok handlar om just rum är det viktigt att hänga med. Det gör jag hela tiden och jag älskar det.
Det här är en bok som jag tror skulle passa även personer som generellt sett inte gillar att läsa. Kasta den åt en lässkeptisk tonåring, det tänkte jag göra nu när jag läst klart den (vi får se om det funkar eller inte). Den är unik, den är knäpp och jag kommer definitivt se till att läsa både ”Strange Pictures” och ”Strange Buildings” framöver.
