”Det praktfulla och det onda” av Erik Larson är en historiskt korrekt bok. Den skildrar Churchills första år som premiärminister för Storbritannien, från maj 1940 till maj 1941. Ämbetsperioden inleds med att Tyskland invaderar Holland och Belgien. Inte långt därefter inleder Luftwaffe de flyganfall mot London och andra städer runt om i landet som idag går under namnet” the blitz”. Larson har använt sig av en mängd historiska källor, källförteckningen i slutet av boken är minst sagt diger. Allt för att så korrekt som möjligt beskriva händelserna under året. Varje citat är plockat från en bekräftad källa, såsom dagböcker, protokoll eller korrespondens. Det kan låta tungt och träigt. Men ”Det praktfulla och det onda” är raka motsatsen.
Historisk korrekt bok som man inte kan lägga ifrån sig
Min beundran för författare som lyckas få historiska böcker att bli så spännande, trots att man redan känner till hur de slutar, är oändlig. Och Erik Larson besitter verkligen den talangen. Visserligen är det många detaljer kring Churchills tid som premiärminister som jag inte kände till och som bjuder på en del överraskningar. Faktum är att hela min uppfattning av Churchill är ganska suddig. Jag vet vad han gjorde men inte hur. Men vad som är känt för mig, är att USA slutligen gick med i kriget. Att Roosevelt lyckades driva igenom sin Lend-Lease-lag. Att Tyskland gjorde allt de kunde för att bomba Storbritannien till uppgivenhet. Men att landet aldrig gav upp.
Trots den kunskapen, är skildringen av vägen det i ”Det praktfulla och det onda” en riktig nagelbitare. Det här är typen av bok jag hela tiden hittar en anledning till att plocka ut. Jag vill läsa bara lite till. Med Larsons ord blir Churchill både en mytisk person, hur är det möjligt en enda människa kan åstadkomma så mycket? Men han blir också väldigt mänsklig, med unika och ibland riktigt udda personlighetsdrag.
”Det praktfulla och det onda” omfattar så mycket mer än politik och krig
På samma sätt upplever jag att man kommer riktigt nära även några av personerna runt omkring Churchill. Larson förstår att Churchill inte är en ensam ö. Bilden av honom fördjupas av att hans familj och hans medarbetare också kommer till tals. Lite extra förtjust är jag i dagboksskildringarna från vanliga London-bor. Larson har givetvis fått skala bort enormt mycket. Men känslan är ändå att det är en helhet som målas upp framför mig. Den helheten inkluderar dessutom så mycket mer än politik och krig. Här finns utrymme även för kärlek, det sociala livet och ransonering av livsmedel. Företeelser som inte alltid får så mycket uppmärksamhet i böcker om andra världskriget.
Vad mig anbelangar hade Larson gärna kunnat få skildra hela Churchills period som premiärminister, över ett helt kompendium med böcker. Men jag förstår varför ”Det praktfulla och det onda” är avgränsad till en specifik tidsperiod. När boken är slut sitter jag stum av beundran. Både inför Erik Larsons bok, och inför Churchills historiska bidrag till världen.
