Joan Didion dog i december år 2021, så ”Anteckningar till John” ges ut postumt nu när den publiceras våren 2025. Något som inte verkar ha skett helt utan kontrovers, att döma av tidiga recensioner. Frågan är om Didion någonsin tänkte sig att dessa dagboksliknande brev, skrivna som meddelanden till hennes make, skulle läsas av utomstående. Men nu är de alltså utgivna. De närmast berörda – Joan Didion, hennes make John Gregory Dunne samt deras dotter Quintana Roo Dunne – är alla döda. Det kan vissa hävda innebär att ”Anteckningar till John” inte kan skada någon. Men andra skulle kunna hävda att dessa texter borde begravts med familjen Dunne Didion.
En trolig anledning till att ”Anteckningar till John” blev en bok, är hur starkt den knyter an till tidigare böcker. Titlar som Didion skrev och publicerade under sin livstid. ”Ett år av magiskt tänkande” handlar om året efter hennes makes plötsliga död. Och i ”Blå skymning” sorterar Didion sina minnen efter att dottern tragiskt går bort vid 39 års ålder. De efterlevande, som förvaltar Didions arv, känner till att båda dessa böcker väcker frågor om det som Didion skriver runt. Nämligen, vad det är för sjukdom Quintana Roo Dunne lider av. Vad är det som gör att hon dör så ung? Bara 1,5 år efter sin far. I ”Anteckningar till John” rätas alla frågetecken ut. Quintana Roo Dunne lider av depression och andra psykiska besvär, och har som en följd av detta blivit alkoholist.
Kan läsas som en bok om terapins möjligheter
Lämnar man publiceringsfrågan därhän så återstår en bok som väcker väldigt mycket tankar och känslor hos mig. Och egentligen inte så mycket om Joan Didions dotter. Snarare är det Joan Didions egna tankar och tillbakablickar, väckta av den samtalsterapi hon går till varje vecka, som jag fastnar vid. När jag läser ”Anteckningar till John” så kommer jag att tänka på ett uttryck jag hört. Det lyder något i stil med att ”man är inte lyckligare än sitt olyckligaste barn”. Det blir väldigt tydligt att Didion är villig att göra allt hon kan för att stötta Quintana. För att ta de bästa besluten, de val som ska leda till det bästa resultatet. Men att även Didions bästa av dagar blir omedelbart svarta och tunga om Quitanas mående vänder mot det sämre. Det är något många föräldrar troligen kan känna igen sig i.
”Anteckningar till John” är en dagbok men en dagbok som fokuserar så gott som endast på terapin. Efter varje besök skriver Joan Didion ner vad de talat om. Formulerat som om hon skrev det i ett brev till sin make. Vid något tillfälle närvarar även han vid terapin. Men framför allt fokuserar samtalen på Didion och på hur hon ska förhålla sig till sin stora oro för dottern. Om man själv gått i terapi så kommer man även känna igen sig i den inre dialog som det väcker i en. Didions samtal med psykiatern Roger MacKinnon får henne att reflektera över Quintanas barndom, i relation till sin egen.
”Anteckningar till John” skapar närhet till en läsare som inte var avsedd att finnas där
”Anteckningar till John” är en bok som har samma lätta men samtidigt djupa stämning som ”Ett år av magiskt tänkande”. Didion är fantastisk på att skriva för sig själv på ett sätt som ändå skapar närhet till läsaren. Även om det i det här fallet kanske är fel. För vi i allmänheten är ju inte tänkta som mottagare. Men det direkta tilltalet i ”Anteckningar till John” gör att jag verkligen känner med hopplösheten i den situation som målas upp. Har man uppskattat Didions andra självbiografiska böcker kommer man troligen också tycka om, och känna sig gripen, av ”Anteckningar till John”.
