I ”Post Mortem” fångas Hans Rekke och Micaela Vargas snabbt av en utländsk polis som vänder sig till dem för att få hjälp med ett kallt fall. I slutet på 80-talet hittas en ung kvinna, Sandra Ramirez ihjälslagen. Sandra jobbade som servitris men drömde om att bli författare. Med hjälp av den ursprungliga polisutredningen började Rekke och Vargas ana att mördaren kan ha en koppling till Sverige. Den novell Sandra skrev på sin sista dag i livet, postumt utgiven många år senare, ger också vissa ledtrådar.
Boken växlar mellan nutid, vilket är runt år 2008 när Barack Obama precis blivit vald till president, och dåtid. Vi får genom Sandra själv följa henne under den sista, ödesdigra dagen. Bit för bit matas läsaren med ledtrådar om vem av alla karaktärer som vimlar förbi i boken som kan ha varit personen som dödade henne.
Samtidigt, för det finns många parallella spår att hålla koll på, kämpar Rekke med relationen till sin politiskt högt uppsatta bror. Och Vargas börjar, på grund av samma bror, fundera över sitt färska förhållande med en man som verkar vara den perfekta partnern. Allt eftersom deras utredning framskrider börjar det bli tydligt att det finns något riktigt ruttet i Stockholms litterära värld. Någonstans gömmer en mördare sig. Och det finns någon annan som vet mycket väl vem han är.
”Post Mortem” är bästa Rekke och Vargas-boken hittills
”Post Mortem” följer på många sätt samma mönster som Lagercrantz tidigare böcker. Brottslösar duon utgörs av superuppmärksamma kufen Hans Rekke och hans numera inneboende tillika vän och medhjälpare, polisen Micaela Vargas. Efter andra boken, ”Memoria”, kände jag mig lite klar med serien. Visserligen är både den och första boken, ”Obscuritas” mycket spännande. De lockade åtminstone mig till sträckläsning. Men själva handlingen fastnade inte riktigt. Karaktärerna, åtminstone Hans Rekke, stannar hos mig medan jag redan glömt mycket av fallen duon tog sig an.
Det är på den punkten jag tycker att ”Post Mortem” skiljer sig från föregångarna. Den här boken har mer nerv på något sätt. Händelserna som beskrivs känns mer personliga, nästintill verkliga. Rekke och Vargas är verktygen som för läsaren framåt i boken, men de tar inte över. Sen kan jag kanske tycka att handlingen i nutid ibland blir lite spretig. Det är väldigt mycket som pågår. Ibland går det nästan lite för snabbt. Trots det är ”Post Mortem” i mina ögon Lagercrantz bästa Rekke och Vargas-bok hittills. Det märks att ämnet är något som berör. Och den höga spänningsgraden finns där fortfarande.
