”Övervintring” beskrivs på bokens baksida som en ”personlig, vacker och meditativ berättelse”. Katherine May tar avstamp i sitt eget liv. Några omvälvande händelse kring hennes, och hennes mans hälsa, gör att hon behöver ta nytt grepp om livet. Eftersom hon har tidigare erfarenhet av depression, och vad som kan ta en ur det, så börjar hon fundera över vintern. Inte bara på vintern som den kalla säsongen. Utan på vinter som ett tillstånd och ett mörker, men också ett andrum och en dvala.
Undertiteln ”Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder” fick mig att tro att detta var något av en självhjälpsbok. Och det är kanske inte helt fel. För ”Övervintring” har många bra poänger om att sakta in och varva ned. Egentligen gillar jag inte självhjälpsböcker, men just den här funkar faktiskt för mig. För Katherine May försöker aldrig skriva mig som läsare på näsan. Det finns inga pekpinnar om hur jag borde göra, vad jag borde ändra. Boken är nästan som ett samtal. Även om det bara är en part som hörs. Men jag som läsare är den som lyssnar till den andras berättelse om vad som funkat för dem. Något som jag tycker kan vara många gånger mer inspirerande än instruktioner i en punktlista.
Det lugna tempot i ”Övervintring” utger en återhämtning i sig
Först får jag dock kämpa lite med tempot i ”Övervintring”. Jag tycker det går lite för långsamt. Att texten slingrar sig fram lite för mycket. Men ju längre in jag kommer i boken, desto bekvämare blir det. Det är som att Katherine May sakta vaggar mig till ett lugn i läsandet. Varje sida får ta lite tid. Varje fundering som klätts i ord får skapa utrymme i mig att upptäcka mina egna tankar om saken. Det är säkert poängen. Men att läsa ”Övervintring” utgör snart en återhämtning i sig.
Den del av ”Övervintring” som inte riktigt klickar mig med, är nog författarens mer konkreta reflektioner om vinter. Hon hänvisar regelbundet till hur man förhåller sig till vintern, och mörkret som kommer med den, i de nordiska länderna. Något som kanske är upplysande eller tankeväckande om man kommer från en annan del av världen. Fast det känns inte lika exotiskt för oss svenskar kanske.
”Övervintring” är inte en handbok. Och den innehåller inte några pekpinnar. Den gav mig dock mer än jag trodde att den skulle göra. Jag kanske inte tar med mig några särskilda konkreta citat. Men jag tar faktiskt med mig en rofylld känsla av det finns i en poäng i att växla ned i tempo. Att det inte är fel eller slött. Utan något naturligt, och en viktig paus för årets (och livets) andra, mer energiska perioder.
