I förordet till ”Det enda planet på himlen” skriver Garrett M Graff om sitt arbete med att sammanställa så många olika berättelser om 9/11. Ambitionen är att skapa en sammanhängande skildring av dagen som förändrade USA, och i viss mån världen. Han citerar en av de intervjuade personerna, som konstaterar att alla har en historia om 9/11 som de vill dela med sig av. Jag kände direkt att det nog talar även till andra än amerikaner. Jag minns precis var jag var och gjorde den dagen. För mig blev det kanske extra starkt eftersom jag nästan exakt 1,5 år tidigare, 14 år gammal, stått högst upp i World Trade Center. Jag minns hur jag fick trotsa min höjdskräck för att våga blicka ned mot gatan långt där nedanför.
”Det enda planet på himlen: ögonvittnen berättar om 11 september” är en imponerande sammanställning av vittnesmål. Titeln syftar för övrigt på hur Air Force One, med president George W Bush ombord, var det enda flygplanet som hade tillstånd att flyga över USA under den elfte september. Boken skildrar den 11 september 2001 i detalj, men omfattar även vissa händelser från dagarna innan och efter Al Qaidas attentat på USA. Rösterna som får komma till tals utgörs till stor del av överlevare från såväl World Trade Center som från Pentagon. Men också deras anhöriga, politiker, militärer, räddningsarbete och många andra får dela med sig av sina minnen.
Mängden citat i ”Det enda planet på himlen” fångar skickligt omfattningen av 9/11
Garrett M Graff har gjort ett imponerande arbete med att få så många vittnesmål att bilda en enhetlig berättelse. Berättartekniken påminner om den i Johan Hiltons ”Vi är Orlando”, som gavs ut året efter ”Det enda planet på himlen”. Att varje sida utgörs av flera citat från skilda personer upplevs ibland som lite rörigt. Men när man kommer in i det så skapar berättargreppet en väldigt stark upplevelse för mig som läsare. Kanske är detta det bästa sättet att förmedla hur otroligt många det var som blev direkt berörda av 9/11?
Om man är gammal nog att själv minnas elfte september kommer mycket vara bekant. Jag skulle själv beskriva mig som ganska påläst på denna egentligen ofattbara händelse. Jag har exempelvis läst hela ”The 9/11 Commission Report”. Ändå fanns det mycket i ”Det enda planet på himlen” som var nytt för mig. Och det spelar ingen roll att jag har egna minnen av hur nyheterna i direktsändning visade människor som hoppade från tvillingtornen i NY. När man läser om allt lidande är det ändå svårt att förstå att det faktiskt hände.
Trots att ett kvarts sekel snart har passerat kommer 9/11 troligen att förbli ett färskt minne i många människor världen över. Även många av oss som befann oss på andra sidan Atlanten och bara såg allt på tv chockades av upplevelsen. ”Det enda planet på himlen” väckte många känslor i mig som jag minns att jag kände även då. Den här boken är en lika viktig som välgjord dokumentation av den elfte september.
