Ni ska inte tro jag pausar skräckkodade böcker i väntan på en ny spookyseason. Knappast. Det finns alldeles för mycket bra att läsa inom denna breda genre, att det omöjligt går att hålla sig till hösten. Dessutom är det faktiskt bara 7 månader och 4 dagar kvar till Halloween. Sedan kan man absolut diskutera huruvida ”Cackle” av Rachel Harrison verkligen är en skräck eller inte. Jag lutar åt ”njaaaeee”. Det innebär inte att jag inte gillade den. Tvärtom. Jag tyckte ”Cackle” var riktigt härlig och underhållande läsning, men särskilt rädd blev jag aldrig.
Dumpad, pank och med ofrivilligt sikte på en nystart
Hela sitt liv har Annie gjort trygga val och hållit sig inom de trygga ramarna. När hon utan större ceremonier blir dumpad av sin långvariga pojkvän bestämmer hon sig för att börja om. Eller bestämmer och bestämmer, hon har inte s mycket val. Det är för dyrt att bo kvar på Manhattan på en lärarlön. Och det är just lärare hon är. Men så får hon ett nytt jobb i en stad längre norrut. Hon häpnar över hur vykortsvacker platsen är. Människorna är vänliga, nästan överdrivet tillmötesgående faktiskt, och hennes nya lägenhet är som tagen ur en dröm. I alla fall om man bortser från alla envisa spindlar som hon verkar dela lägenheten med.
Men Annie känner sig ensam. På väg hem från en tuff första arbetsdag, går hon förbi vinbutiken för en trösteflaska. Det är då hon möter Sophie. Vacker, karismatisk och magnetisk, med ett sätt som gör det svårt att värja sig. Sophie tar genast ett särskilt intresse för Annie, vill bli hennes vän och, kanske viktigast av allt, få henne att sluta be om ursäkt för sin egen existens och börja leva för sin skull och med sig själv i fokus. Det är så Sophie lever. Annie dras till henne och vill tillbringa mer och mer tid i hennes sällskap, trots att resten av byborna verkar… ja, de verkar faktiskt en smula rädda för Sophie.
Och visst finns det saker som skaver. Sophies utseende är märkligt tidlöst, hennes herrgård djupt inne i skogen känns nästan overklig, och hon tycks ha någon sorts makt över sin omgivning. Det är nästan som om hon var en… häxa?
Häxor, läxor och dödliga lektioner*
Precis som Harrisons ”Play Nice” är detta en skräckbok med glimten i ögat. Det är som om Annie flyttat till Stars Hollow och blivit bästis med Lorelei, om Lorelei hade varit lite mer mystisk och farlig. Det ligger helt klart något i fantasin om att bo i en bildskön småstad där kaffestället drivs av en surmulen men snygg man, gamla damer ger en gratis kakor och dåliga dejter verkligen kan vara skitdåliga, men man borstar av sig det för man har en cool bästis som peppar istället för deppar. Vänta lite, nu vet jag knappt om det är Gilmore Girls eller ”Cackle” jag beskriver längre? Det spelar ingen roll. De har helt klart en del gemensamt, men inte allt för mycket.
”Cackle” blir lite lite spooky stundtals, men överlag är det mer mys än rys och en hel del ”YOU DO YOU, GIRL”-känsla i ”Cackle”. Om du är sugen på typ skräck men kanske mer feelgood och lite Stars Hollow utan att det blir fånigt? Ja, då är ”Cackle” något för dig, inte minst för att man hör sig själv kackla högt lite då och då eftersom den dessutom är rätt rolig.
*Ja, det är en referens till ”Heathers”. Ni som vet vet.
