”Pianisten” gavs ut för första gången år 1946, bara ett år efter andra världskrigets slut. I år gavs boken ut i nytugåva i Sverige, tjugofem år efter den första utgivningen på svenska. Om titeln känns bekant, så beror det troligen på att boken blev filmatiserade år 2002, där Adrien Brody vann en Oscar för bästa skådespelare i sin roll som Szpilman.
Avskalad och brutal skildring skriven direkt efter kriget
I bokens efterord påtalar man hur unikt det var att Szpilman skrev sin bok så snart efter krigets slut. Det märker man också av under läsningen. Boken är en ögonvittnesskildring helt utan försök till att resonera eller försöka förstå, så som annars ofta är vanligt. Det är nästan som den är skriven av någon som fortfarande befinner sig det chocktillstånd en så traumatisk upplevelse måste framkalla.
Trots den uppriktiga framtoningen så var världen inte redo för ”Pianisten”. Den första versionen blev censurerad på flera olika sätt, något som i denna nyutgivna upplaga givetvis är korrigerat. Bland annat kunde inte flera av dåtidens regimer acceptera att Szpilman skildrade en nazitysk militär i positivt ljus. Detta trots att soldaten ifråga de facto hade bidragit till Szpilman överlevde kriget.
Viktig nyutgivning av ”Pianisten” för att hålla förintelsen färsk i minnet
Som med alla andra skildringar av förintelsen är det svårt att ta in Wladyslaw Szpilmans berättelse som verklighet. Det är för hemskt, för mycket död och ondska. Tanken på det oroar mig ibland. För jag vet att varje ord han skriver är sant. Det är mina känslor, jag vill inte att något så hemskt ska ha hänt, som bromsar upp.
Men nu när ytterst få av förintelsens ögonvittnen finns kvar i livet så känns de här böckerna extra viktiga. ”Pianisten” är en bok som är relativt lätt att ta till sig ändå, just för att Szpilmans skildring går rakt in. Och det är med hjälp av skildringarna från de som blev tvingade att genomleva den som vi kan mota den växande skaran förintelseförnekare i grind. Hoppas jag.
