Recension: “Spare” (svensk titel: “Den andre”) av Prins Harry

Efter bara en vecka ute i handeln, hade “Spare”, eller “Den andre” som Prins Harrys bok heter på svenska, sålts i 3.2 miljoner exemplar runt om i världen. Sug på den siffran en stund. 3.2 miljoner exemplar. Detta är en siffra som inkluderar alla olika format av boken: tryckta exemplar, ljudbok och e-bok. Bara i UK såldes 400.000 exemplar under första dygnet – bokhandlarna hade nattöppet och släppte in kunderna vid midnatt. Man säger att detta gör den till den snabbast säljande memoaren genom tiderna, men inte den den snabbast säljande boken där “Harry Potter and the Deathly Hallows” leder stort då den 2007 såldes i över 10 miljoner exemplar på ett dygn. 

Spare som ljudbok

Själv åkte jag till Farsta för att köpa boken på releasedatumet. Men så stod jag där på Akademibokhandeln och kunde inte riktigt förmå mig att betala 299 kronor för att läsa “Den andre”. Kanske kunde jag ställa mig i kö på biblioteket? Det visade sig att det var nära 30 reservationer på mitt lokala bibliotek, och ärligt talat är mitt tålamod inte fullt så stort. Så det slutade med att jag köpte den som ljudbok för min månads-credit på Audible, och har då haft det stora nöjet att lyssna på Harry själv berätta ingående om köldskador på sin snopp – vilket ändå var något jag inte hade förväntat mig av 2023. 

“Spare” är en bok som faktiskt är ganska svår att recensera, men en sak är säker: den rör upp känslor i mig. Den mest påtagliga känslan är: men gud, tar inte boken slut snart? Samt: Men jösses, varför sa ingen åt honom att man kan ha ett filter även när man skriver en självbiografi. Men också: Är den inte slut snart? ”Den andre” är nämligen en lång, tråkig och tjatig bok.

Låt mig säga en sak innan jag gräver vidare i mina känslor kring denna bok: varför utsätts barn för denna typ av uppväxt? Jag har under hela mitt liv tyckt att det är mysigt med kungligheter, att läsa om kungligheter, titta på filmer och tv-serier om kungligheter. Men att något är fel i det brittiska kungahuset (och säkert i resten av världens kungahus), är ju smärtsamt uppenbart. Det var tydligt redan när jag bodde i England under 90-talet. Det är tydligt när man tittar på The Crown, och inte minst är det tydligt när man inser vilket krig Prins Harry egentligen har startat med den brittiska monarkin sedan han meddelade att han inte längre skulle vara en senior medlem av kungahuset. Är det kanske inte… jag vet inte, dags att avveckla monarkin. Jag menar, vi sitter och raljerar över nepotism i Hollywood och arbetslivet, samtidigt som vi lever i ett land med ett statsskick som är baserat på nepotism. 

Efter Meghan och Harrys berömda intervju med Oprah Winfrey, skrev Lena Mellin en krönika om hur miljoner av människor hade större problem än dom två. Den gjorde mig förbannad. Där hade de suttit och talat om mental ohälsa och självmordstankar inför hela världen, och Mellin reagerade med att säga: det finns folk som har det värre. Som om mental ohälsa och självmordstankar magiskt inte skulle drabba rika? Det är tydligt genom hela boken, hur dåligt Harry har mått, och hur dåligt han fortfarande mår. För ärligt talat, om han hade mått bra, hade han antagligen inte skrivit den här boken?

“Den andre” är en bok som ångar av ilska

“Den andre” är en väldigt arg bok. Ni har säkert redan läst om hur han beskriver Camilla som farlig, Charles som oförmögen att visa känslor och William som en tävlingsinriktad storebror som gärna vill lyfta fram den vetorätt som kommer med att det är han som är “the heir” och Harry som är “the spare”. Just detta känns som en alldeles särskilt öm tå, att inte vara den som är nummer 1. Har man set “The Crown” känner man igen detta i relationen mellan drottning Elizabeth och prinsessan Margaret. Som utomstående att det svårt att relatera till, i alla fall om man inte är av kunglig börd. Det är också svårt att förstå varför man som kunglig förälder inte låter sina små prinsar och prinsessor helt enkelt gå i terapi direkt från barnsben, för att lära sig hantera successionsordningen som ja, alldeles uppenbarligen är asjobbig. Men som också är hela grejen med monarkin: först ut ur livmodern får sitta på tronen (förr eller senare). 

Man kan också undra varför i hela fridens namn, Harry och William inte fick gå i terapi efter deras mamma död? Ja, nu har jag ju bara läst denna berättelse sedd från Harrys sida, men frånvaron av terapi verkar genomgående i deras liv, tills han själv tar kontakt med en terapeut efter han träffat Meghan. 

Med detta sagt: jag fattar. Han har haft en sketen uppväxt och han har inte fått hjälp att hantera det faktum att han, fram tills att han dryga 24 år, var övertygad om att Diana egentligen inte hade dött, utan bara hade gömt sig från omvärlden. Han har haft en infekterad relation med sin bror till och från genom hela sitt liv, och hans släkts motto är: never complain, never explain. Knappast en grogrund för ett lyckligt liv, som dessutom är ständigt övervakat av pressen.

Svårt att förstå syftet med “Den andre” 

Men, jag kan ändå inte riktigt förstå syftet med boken? Det är klart att den bjuder på en hel del pikanta detaljer om förfrusna kungliga könsdelar, droger och en mening om att han förlorade oskulden till en äldre kvinna. Men den tillför inte särskilt mycket nytt. I alla fall inte om man tittat på intervjuerna, eller (bevare oss väl) sett Netflix-serien, som är en enda lång gnällfest. Om syftet är, vilket han skriver i prologen, att förklara för sin pappa och bror, hur det varit för honom, så är jag inte övertygad om att detta är rätt sätt. Och att se intervjuerna som gjorts med Harry nu i samband med boksläppet, där han säger att han tror att relationen med familjen går att reparera – ja, då framstår han faktiskt som rätt naiv. För det ska jag säga: hade min bror skrivit om mig i en bok, på samma sätt som Harry skrivit om William, så hade jag varit föga intresserad av att lappa och laga något över huvud taget. 

Till stor del är boken även ett långt hatbrev till brittiska pressen som aldrig respekterat hans privatliv, vare sig som barn eller vuxen. Jag förstår att boken kan vara ett sätt att få äga sin egen berättelse och att det måste kännas skönt att själv styra över vad som skrivs. Men jag kan inte låta bli att känna att han med denna bok gör exakt samma mot sin familj och mot sina före detta flickvänner nu, som andra gjort mot honom: han säljer ut dem. För jag kan inte tänka mig att han på förhand ringt upp sitt ex Chelsy och frågat om det är okej att han skriver om deras relation. För vet ni, jag gissar att det inte bara är jag som googlat hans flickvänner under tiden som jag läst, och det är ju bara en tidsfråga innan vi börjar se artiklar som “Vad gör Chelsy nu?”. Strålkastaren riktas mot personer som heller aldrig har bett om att plötsligt vara en av birollerna i en självbiografi som sålt snabbare än någon annan självbiografi i världen. Ärligt talat, så lämnar den här boken mig med en rriktigt otrevlig eftersmak. 

Fel sätt att hålla sig undan

Om Harry hade hoppats på att en bok som denna skulle få folk att förstå honom bättre, så är jag inte säker på att han lyckats. För även om man naturligtvis kan vara rik och privilegierad och samtidigt uppenbarligen må skit, så är det många som inte kan hantera sin 30-årskris genom att åka på en expedition till nordpolen och sedan sydpolen för att förfrysa sin snorre och ha ont i flera veckor. Vi får inte specialsydda utbildningar och placeringar inom militären (kan inte sluta fundera över risken för de andra, att ha en prins i sitt kompani, över kostnaden att delvis privatträna honom för att bli helikopterpilot). Inte heller kan vi åka till Botswana varje gång vi vill ha det lite chill och vi har absolut inte möjligheten att ta sabbatsår eftersom det är nyttigt att vara lite lös och ledig. 

Jag tror Harry vet att han är privilegierad. Men jag tror att det är svårt för vem som helst i en position som hans, att förstå exakt hur privilegierad man faktiskt är. Jag har också haft ett jobb som gjort mig sjuk och gav mig ångest och stressreaktion, som fick mig att kräkas varje morgon och tillvaron att svaja (bokstavligen). Men jag, precis som resten av oss, fick ringa vårdcentralen och snällt vänta på en tid för sjukskrivning. Och nu kanske jag trots allt låter lite som Lena Mellin, vilket inte är meningen. För jag fattar att han mått dåligt, att han mår dåligt, att han känner sig sviken och förföljd och jag är glad för hans skull, att han har haft medel och möjlighet att kunna säga upp sig och flytta till ett ställe där han förhoppningsvis är lycklig. Men vill han inte stå i strålkastarljuset, ja då skulle han troligtvis inte ha skrivit en bok om världens mest kända familj. Och sin snopp.