”Woman, eating” av Claire Kohda har en underrubrik till sin titel. Den verkar i själva verket heta: Woman, Eating: A Literary Vampire Novel. Jag storknar så fånigt. Att någon i det publicistiska ledet kände att man var tvungen att lyfta fram att detta faktiskt är en litterär vampyrnovell och inte vilken vampyrnovell som helst. Det känns också dissigt mot andra vampyrnoveller. Vad som bör läggas i begreppet ”litterär” är något man kan diskutera i all evighet och jag har tidigare raljerat över detta i samband med Augustprisets offentliggörande av nominerade böcker. Men låt oss släppa detta ämne och återgå till vampyrerna. För detta är en vampyrnovell som är något alldeles extra.
En vampyrbok helt rätt i tiden
Jag är ett stort fan av vampyrfiktion och har till och med högskolepoäng i denna ljuvliga genre. Får jag rekommendera en enda universitetskurs är det just den i vampyrfiktion hos Linnéuniversitetet – roligare kurs får man leta efter. Vampyrer i mitt hjärta för alltid. När det dyker upp nya vampyrböcker, kastar jag mig gärna över dem. ”Woman, eating” av Claire Kohda. Vampyrlitteratur är spännande, för vampyren speglar i stort sett alltid saker vi tycker är obehagliga vid tiden för författandet. Detta gör såklart samtida vampyrlitteratur lite extra spännande; vad är vi rädda för just nu?
Förra sommaren skrev jag om “The Southern Book Club’s Guide to Slaying Vampires” av Grady Hendrix. I den försvinner barn från marginaliserade områden samtidigt som folk vänder bort blicken för att inte riskera investeringar de gjort. Barn som försvinner: check. Män som anklagar kvinnor för att vara galna när det gagnar deras intressen: check. Helt klart saker värda att vara rädda för! I ”Woman, eating” möter vi istället en väldigt ensam, rädd och ångestfylld vampyr som är så relaterbar att jag bokstavligen känner hennes ångest.
Ensam vampyr med matplaneringsproblem
Lydia har varit vampyr nästan ända sedan hon föddes. Hennes mamma, också vampyr, har Lydia precis skrivit in på ett vårdhem. Det visar sig nämligen att även om man är odödlig, är det inte säkert att man får vandra in i evigheten utan demens. Lydia har levt sitt liv tillsammans med sin mamma. Mamman ser dem som smutsiga demoner och för att överleva har de levt på grisblod som de köpt svart hos slaktaren, samt blodpudding. Nu har Lydia inte längre någonstans att bo. Dessutom kan hon inte köpa grisblod genom sin gamla slaktare längre, då hon bommat igen. I England finns det andra regler när det gäller försäljning av djurblod än vad vi har i Sverige (tips: dom har det i frysdisken på Ica, om du råkar vara vampyr, eller sugen på att laga egen blodpudding. Med andra ord är Lydia både hemlös och hungrig.
“We only ever got pig blood. This wasn’t because it was the only type of animal blood the butcher had. ”Pigs are dirty,” my mum said once. ”It’s what your body deserves.” But it turns out that pigs aren’t naturally dirty. Rather, humans keep pigs in dirty conditions, feeding them rotten vegetables, letting the mud in their too-small pens mix with their feces; the filth of the pig is just symptomatic of the sins of the human.”
Claire Kohda, Woman, Eating
Som tur är har hon just skrivit kontrakt på en konstnärsstudio till kraftigt reducerat pris. Inte för att hon får bo där, men vem ska ens märka något? Förutom Ben kanske, även han en konstnär som har sin studio i samma hus och även fungerar som administratör för uthyrningen av studios i lokalen. Hon har dessutom en praktikplats på ett populärt konstgalleri. Men hon har ingen mat och hon börjar bli förbannat hungrig. Faktum är att hon tillbringar en hel del tid med att tänka på mat. Hon fantiserar om vad hon skulle äta om hon var en person som kunde äta riktigt mat. Hon följer konton på instagram som redovisar allt de äter på en dag. Själv beställer hon torkat grisblod online.
No plot, just vibes kryddat med vampyrangst
Jag har tidigare skrivit om begreppet no plot, just vibes. ”Woman, eating” går helt klart att sorteras in som en sådan bok. Här är vibsen dock ångest, ensamhet och konstanta funderingar över vad framtiden ska bringa. Ganska exakt som livet är emellanåt, med andra ord. I ”Woman, eating” är vampyren en av de ångestfyllda och självupptagna karaktärerna som brukar befolka Sally Rooneys böcker. Detta visar sig vara en kombination det fullkomligen sjunger om. Mer samtida än så här kan vampyren knappast bli! Denna bok innehåller så mycket av det vi i den skyddade västvärlden är rädda för: ensamhet, att inte göra någon skillnad, att ingen kommer sakna en om man försvinner. Det och rädslan för att inte ha något gott hemma att äta… men det kanske bara är jag?
”Woman, eating” är en utsökt vampyrnovell och det gör mig glad. Glad för att det fortfarande kommer vampyrberättelser som känns nya och fräscha. Vampyren må inte vara levande, men som fiktiv karaktär är den sannerligen inte död.
